Bluesen som kom och gick
Vaknade i morse.
Somnade igen.
Varsågod, de textraderna bjuder jag på om någon känner för att skriva en blueslåt. Jag fick inspiration så att det räckte till och blev över häromveckan.
Bluesen är nästan lika sträng och utmanande som en haiku. Tolv takter, tre ackord i en viss följd och en lägesrapport från sångaren. Man kan skala ner det till ett ackord – John Lee Hooker gjorde det ofta – eller, om det är riktigt ont om pengar, en sträng. Det gjorde One String Sam 1956 när han spelade in I Need A Hundred Dollars.
Allt elände går att göra blues av. Pengar, förstoppning, kvinnor som försvinner och hundar som dör eller tvärtom.
Jag har själv ett förflutet som bluesman. Den första inspelningen jag gjorde med ett band var en usel jamsession som kom tillbaka från P3s demoprogramsredaktion lika fort som vi postade den dit.
Bluesen som sinnestillstånd, den har jag haft och fortsätter ha när tillfälle ges. Senast var det i fredags.
En tillfällig tandfyllning blev tillfälligare än vad det var tänkt när den lossnade ett knappt dygn efter att jag fått den.
På vägen ner till Rosella började det skrika i växellådan när jag försökte lägga i tvåan. Jag fick klara mig med ettan och trean och det blev en del ryckiga manövrar vid trafikljusen. Vad kostar det att reparera sådant? Och är det ens värt besväret, tänkte jag.
I Vikings biljettkassa satt Hellsten senior och vi skämtade om att bilar borde vara som datorer. När någonting strular stänger man bara av dem, och nio gånger av tio räcker det med en omstart för att problemet skall vara ur världen.
Men fribiljetten som kollegan Titte hade gett mig vägrade Hellsten ta emot. Han ville ha kontanter eller kreditkort i stället. Biljetten var stämplad i mars 2008, och inte augusti, påstod han. Och okej, så såg det nog ut.
Min bärbara dvd-spelare, den som räddat mången lång resa, glömde jag på bussen från Kapellskär till Cityterminalen. När jag ringde Viking Line senare på kvällen för att fråga var den kan vara fick jag ett telefonnummer som inte gick någonstans.
Sådan var min fredag.
Trenden vände dagen efter, efter ett besök i en elektronikaffär som hade något stort och bullrigt invigningstjosan. Det kryllade av artister som mimade till något från sin senaste platta. Jag var så nära Crazy Frog att jag hade kunnat ta avliva honom. Det hade varit en kulturgärning.
Jag gick via Cityterminalens kundservice där en kvinna sade att dvd-spelaren nog hade skickats till Norrtälje, men för säkerhets skull tittade hon i kassaskåpet – och där låg den.
På kvällen bjöd grannarna på en fin middag.
Och när jag startade bilen på söndagen fungerade växellådan igen.
PATRIK DAHLBLOM
