DELA

Bianca, una bonita señorita

De må vara hur fluffiga, puffiga, gulliga, lurviga och välavlade, men just nu kan inget slå min nya mexikanska bekantskap Bianca. En gatuhund av tvivelaktig börd, med oklar rastillhörighet och med en outsinlig hunger.

Vi skulle aldrig ha träffats om inte min syster Nadja bestämt sig för att åka till Mexiko. På hemresan gjorde Bianca henne sällskap. Från 30 plusgrader till några grader under eller över plusstrecket, lite beroende på dag.
Bianca har med sig några extra tår på bakbenen, en vinthundsaktig kropp med kort sträv päls, öron som får henne att se ut som husalven Dobby i Harry Potterfilmerna och ögon som riskerar att smälta alla glaciärer på norra halvklotet.

Jag vet
inte om det är hennes historia som gör att man smälter för henne direkt. Eller är det månne hennes tillgivenhet för alla som hon träffar. Hon hoppar inte, skäller inte, utan går bara fram och tittar på en så att man ger henne allt hon vill ha (kramar, klappar, krafsningar på öronen, en halv köttfärslimpa, alla middagstallrikar med rester, skinkskivor, glass och en hundkappa).

Under
de två dagar jag känt henne har jag förälskat mig totalt. Känner mig som när jag fick en lillasyster för snart 24 år sedan, jag ignorerade att det var min mamma som födde henne, underverket var mitt, mitt och ingen annans. Samma är det med Bianca, när jag är ute och går med henne ropar jag på långt håll åt folk jag möter att den här hunden minsann är en gatuhund från Mexiko (som räddats av min syster) och hon heter Bianca (och tillhör min systers pojkvän Daniel) och är så snäll och fin och tillgiven och vill alla väl.
Hundägare som inte stannar och låter sina hundar hälsa på denna underbara Bianca ger jag onda ögat, som jag inbillar mig att man gör i Biancas hemstad.

Ännu härligare är att jag kan öva min knapphändiga spanska på henne. När jag utbrast: Mehihho! (Mexiko enligt det spanska uttal som jag använder mig av) spetsade hon öronen och kom fram till mig. Då samlade jag ihop de spanska ord jag kan till meningar och berättade för henne hur underbar hon är.
Och när hon ser orolig ut på våra promenader kramar och klappar jag henne och säger: Yo soy aqui! (som jag inte är riktigt säker på om betyder ”jag är här” eller ”jag är där”). Att jag dessutom blandar in finska i misstag leder till att Bianca snart är en trespråkig hund.

Okej, syrran, jag ska förtydliga. Bianca är inte min hund, det är inte jag som tagit hit henne och jag har bara umgåtts med henne sammanlagt kanske åtta timmar. Men det känns som om jag har räddat henne från att äta sopor, skjutas av polis och frysa i en snuskig gränd.
För när jag ser henne i ögonen vet jag att jag skulle gjort det om jag mötte henne på en gata i en stad i Mexiko.

Nina Smeds