Bara trettio
Jag är ungefär fem år gammal. Mina storebröder Lukas och Peter är många år äldre än jag. Lukas sitter bakom ratten i mammas gamla Nissan Sunny, jag sitter i passagerarsätet och fnittrar förtjust medan Peter sitter i baksätet bakom mig. Vi susar fram längs grusvägen som leder till vår sommarstuga.
Det är sommar och dammet ligger som en tjock orm efter mammas bil.
”Du får inte köra fortare än trettio!” var mammas villkor för att vi skulle få ta hennes bil och köra en sväng. Vi har gjort det många gånger förut på stugvägen där trafiken är obefintlig. När pappa kör brukar jag få sitta i hans knä och styra men den här dagen är det bara jag och mina storebröder. De är mycket äldre än jag och jag är så glad över att få följa med.
”Oj oj, nu går det fort!” utbrister jag. ”Neej” svarar Lukas. ”Det går bara trettio”. Peters långa armar kittlar mig och jag skrattar så jag håller på att kikna. Sedan drar han i spaken till mitt säte så jag puttas framåt. Utanför bilen flimrar skogen förbi och det kittlar i magen där vi kör längs den kringliga vägen.
”Nu då?! Nu går det jättefort!” tjuter jag. ”Nej, bara trettio” svarar Lukas igen.
Det går upp och sedan ner, över berg och utfallsdiket. Förbi några staplar tegelstenar med en kaffepanna ovanpå – det är allt som är kvar efter tanten Ingeborgs hus.
Sedan.
Sedan drar Peter i spaken till mitt säte och jag puttas framåt mot instrumentbrädan ännu en gång. Samtidigt sneglar Lukas en sekund för länge på vad som händer bredvid honom. Den smala grusvägen svänger tvärt medan vi fortsätter rakt fram.
Då tar det stopp.
När vi kommer tillbaka till stugan bär Peter mig i sin famn. Mammas ansikte är oroligt.
”Skulle inte jag ha dragit i handbromsen så skulle vi ha kört in i en stor jävla tall” säger Peter. Alla är arga på Lukas. Det smakar blod i min mun.
Och jag tänker:
”Stackars Lukas. Han körde ju bara trettio!”
Ida K Jansson
