DELA

Äventyren som inte blev – och ett seminarium som blev

I början av juni tillbringade jag fem dagar på ett nordisk debutantseminarium. Det var på många sätt en bajsnödig tillställning med mycket litteraturteori, Foucault, Derrida och isländska poeter som läste dikter med hes stämma. (Lördagen efter att jag kommit hem hade kollegan Titte ha fest. Jag fnittrade mig igenom tillställningen och insåg att jag inte skrattat under hela veckan på Biskops-Arnö.)

Det var högtravande dagar, nitton introverta personer som försökte hitta varandra och sig själva i en främmande situation. Vi satt på gräsmattan och pratade litteraturkritik, vi drack vin och pratade poststrukturalism och vi lyssnade på vårt livs mest fantastiska poesiuppläsning av en liten dansk poet i in och utvänt nattlinne.

Vi var förstås våra egna böcker närmast, och i övrigt var vi alla lika utkastade och lösa i kanterna. Utan sitt sammanhang är en poet mycket ensam.

Ett kunde vi ändå inte lämna hemma: barnen.

Någon tog ledigt för att bevista sin sons första skolavslutning. Utan att skämmas berättade han efteråt att han grät sig igenom Den blomstertid. Någon annan tog ledigt för att hon lovat barnen komma hem på onsdag. Någon lät sin föreläsning inspireras av sin dotters tidning Kamratposten. Någon fick gång på gång samtal från sin tonåring.

Själv samlade jag efter varje måltid en pappersmugg full med kapsyler till min sons samling.

Vi levde i paradoxen att skrivande är det viktigaste vi har, men barnen är ännu viktigare. Och kanske längtade vi alla egentligen hem, bort från Foucault och hem till godnattsagan.

Resten av sommaren lyssnade jag på Abbas ”Slipning Trough My Fingers”. Abba är väl genremässigt så långt man kan komma från nordiskt debutantseminarium, ändå är det de som bäst beskriver föräldraskap:

”Vad hände med alla underbara äventyr, alla platser jag ville vi skulle besöka? Några av äventyren gjorde vi, men de flesta blev aldrig av. Varför? Jag vet inte.”