Att se lyckan i det lilla
I strävan efter det oändliga, glömmer jag bort vad som händer just nu. Glömmer bort att jag sitter här, med mina vänner, på ett berg och ser ut över det blåa vattnet.
Glömmer bort att memorera deras leenden, deras skratt. Glömmer bort att de kan vara borta i morgon.
I strävan efter lyckan glömmer jag bort hur det känns. Hur ett bubblande skratt kan sprida sig ända från tårna, upp till ansiktet. Hur det drar ut mungiporna och skrynklar ihop ögonvrårna.
Hur solen kan värma ens kropp, trots att det ännu bara är vårvinter och några plusgrader ute. Hur någons hand i mitt hår kan kännas i hela kroppen.
Men en dag, vänder det. Jag tvingas ut ur min drömvärld och blir rädd. Rädd att förlora dem som betyder så mycket för mig. Plötsligt blir allting så verkligt – hur skört livet är. Det är som en bomb som kan detonera vilken sekund som helst. Kanske behöver man bli rädd ibland. Kanske behöver verkligheten få sig en törn, eller kanske snarare; bubblan behöver spräckas.
Kanske behöver vi falla ibland. Hårt, med en ljudlig duns som värker och ömmar i hela kroppen. Det kan vara just vad som behövs för att vi ska lära oss att uppskatta det lilla. En picknick i en park. Vinden som tar tag i vattenytan, för att sedan släppa taget och lämna det blankare än någonsin. Vårens första tussilago, som flockas mitt i en grå rondell.
Om du placerar din högra hand under ditt vänstra bröst, så kommer du känna ett hjärta som tappert och modigt slår, slag för slag. Om du nyper dig i armen, kommer ditt nervsystem skicka ut signaler av smärta, som bara är ett tecken på att allt är precis som det ska vara. Om du är riktigt tyst, kommer du höra din egen rytmiska andning. Hur dina lungor drar in luft, som åker ett varv i blodomloppet för att sedan släppas ut igen i en lätt pust av koldioxid.
Den koldioxiden kommer fångas upp av träden, för att sedan omvandlas till nytt syre. Allt är så logiskt. Och det är så vackert, att det gör ont.
Att längta efter evig lycka tjänar ingenting till. Varför blunda för det vi har? Varför inte uppskatta de små stunderna? Vi kommer fortsätta falla genom kallt och bottenlöst mörker. Vi kommer aldrig sluta gråta eller skrika. Vi kan inte klättra, utan att falla ibland. Det är oundvikligt. Men någon gång måste vi lära oss att resa oss, och rakryggade säga: ”Jag klarade det”.
Livet är bara uppbyggt av små skärvor och fragment. Det kommer aldrig förbli som det är. Så kom ihåg att lycka kan vara en fika med en vän. Vårens första cykeltur i solsken. Det här är en uppmaning till er alla: dröm inte. Öppna ögonen och se att verkligheten är så mycket större.
