Att flytta hem-chocken
Hela min något förlängda helg tillbringades på bröllop i en liten bygd i Dalarna. Det var spelmän, skänklåtar, fantastiska musikervänner och rykande nakna bröllopsgäster som sprang från bastun till den kalla, sugande djupa Västerdalälven. Har ni inte hört Idiot Wind än så spring till datorn. Hon sjöng bröllopsvalsen genom en murrigt dov mikrofon och hakorna landade en efter en på ladans golv. Det här blir svårslaget, tänkte jag, och gladdes med alla som var där och fick vara just där och ingen annanstans.
Jag gjorde folkdräktsdebut, och där på gårdsplanen när jag kom stegande i min bergsmansdräkt satt fyra av mina bästa vänner som jag nästan aldrig träffar. Det är en särskild kategori det där. Efter en stunds uppdatering är man tillbaka i något som man alltid haft, även om en av dem knappt kände igen mig i knäbyxor och hätta. Det blev prat om dåtider och framtider. Vad pratade nästan alla om? Att flytta hem. För 10–15 år sedan lades mycket tid ned på att drömma om allt som inte fanns hemma, och ofta visste vi mer om vad som gällde någon annanstans än vad som fanns runt knuten. Det var så mycket som skulle göras väl Knäckebrödhult försvann utanför tågfönstret.
Är allt gjort nu då? Jag blev lite förvånad över hemvändaryran. Det är klart att det är svårt att uppfostra barn i treor i Göteborgs förorter när man själv doppat tårna i Dalälven hela somrarna. Det är också klart att föräldrarna börjar bli skröpliga och ingen längre litar på att det finns någon offentlig vård att tala om inom 20 år. Jag tror också att det handlar om att förtroendet för den egna förmågan börjar överstiga allt prat om att det inte finns några jobb norr om Uppsala. Datasäkerhetsmannen som sagt upp sig och blivit möbelsnickare konstaterade lakoniskt att det ordnar sig. Han vet att han kan tjäna pengar och att alla behöver någonting att sitta på.
Det där med att utflyttare först vill lyckas, bevisa något i stora världen, för att sedan återvända till ett lugnare liv borde hemvändarinsatserna på Åland ta ett bättre grepp om. På köpet lägger man sig till med vissa vanor och attityder till livet. En av mina åländska vänner undrade varför han ska återvända hem då Emmaushuset med Kakelhallen jämnats med marken, stadsbussen inte längre är gratis och Bastun är i besparingarnas hårkors. De här människorna har vant sig vid en känsla av att åstadkomma saker och vänder sig någon annanstans när det inte känns så från politiker- och näringslivshåll. Det blev ett glatt skratt åt centerpartiets vision om ”Mariehamn – kontorsstaden”.
