Att bli gammal i pillerkarusellen
Vet alla vad en dosett är?
Åtminstone alla äldre människor vet, för de har en. Jag också. Men alla pigga fräscha ungdomar har ingen susning – om de inte har en gammal mormor med många krämpor förstås, då kanske de har sett den där konstiga asken med piller i olika fack.
I söndags morse hörde jag ett intressant program i Sveriges radios P1. Det handlade om gamla människors mediciner och hur vanligt det är med felmedicineringar med många biverkningar som följd. Så behövs ännu flera mediciner för att mota biverkningarna som ger nya biverkningar som ska hejdas med nya piller …
Det vanliga är dessutom att det är olika läkare som förskriver medicinerna och ingen bryr sig om att reda ut orsaken till det aktuella problemet. Har man diarré får man recept på Imodium och har man förstoppning får man recept på ett laxermedel, till exempel. Men tänk om diarrén eller förstoppningen är en biverkning av blodtrycksmedicinen? Då borde man väl först få pröva en annan medicin för blodtrycket – eller?
För många gamla människor snurrar pillerkarusellen på tills ingenting fungerar längre. Vårdberoendet växer, anhöriga (i bästa fall) och hemvården räcker inte till och sista stationen öppnar porten.
Det är inte bara i Sverige gamla människors medicinering ofta blir fel, samma gäller nog också hos oss. Hade inte jag hållit järnhård koll på mina egna föräldrars mediciner, vågat ifrågasätta och även ta strid med läkare och vårdpersonal hade jag antagligen varit ”föräldralös” mycket tidigare.
Systemet med att bara få söka för en krämpa/sjukdom/symtom per läkarbesök, som dessutom inte får ta mer än 15-20 minuter som längst, bäddar tyvärr för misstag ibland. Ofta är det svårt att snabbt och tydligt redogöra för hur det känns och vad problemen kan bero på. Knappast tänker man på att en medicin man tar för en annan åkomma kan vara orsaken. Det är självklart läkarens sak att ta reda på.
Men det händer inte alltid. I och för sig tror jag att det finns läkare här hos oss som faktiskt försöker se till hela människan, se helheten, läser journalen, kollar medicinerna, vill skapa kontinuitet och trygghet för patienten. Men systemet ger knappast rum för det.
För egen del har jag varit sur ett antal gånger. Till exempel för att jag tvingas gå till hälsocentralen i Mariehamn för att jag bor i Jomala, för att jag inte får välja läkare själv, för att jag måste gå till den läkare (oftast tillfälliga AT-) jag erbjuds för att jag bor i den del av Jomala där jag bor, för att jag därför aldrig tycks få komma ens två gånger till samma läkare.
Det är skit.
Jag får inte söka läkare på hälsocentralen i Godby – för att jag bor i Jomala (4 km från Godby och 10 km från Mariehamn). Då ska man till stan. Suck.
Ok, det är fritt fram att gå till privat läkare. Jag har gjort det ibland och det kostar. Jo, det kostar. Man får nog offra mer än den drömda guldkanten som pensionen också skulle räcka till, för att ha råd. Tyvärr.
Alltså vi pensionärer, äldre som yngre, måste skärpa oss. Vi måste våga fråga, kräva och säga ifrån. Klarar vi det inte själva ska vi ha någon med oss som vågar och kan. Som patient känner man sig alltid i underläge av någon anledning. Det är mycket lättare att tala för någon annan än sig själv.
Ett litet tips, en egenhändigt skriven medicinlista är alltid bra att ha med sig till doktorn. Den lägger man fram när nya recept skall skrivas, doktorn ska ju veta vad som synkroniserar. Nya biverkningar på recept vill ingen ha.
Kontinuitet och kontroll är vad vi behöver.
Det är lättare att bli gammal om man är frisk. Är man inte frisk blir man kanske inte så gammal heller. Själv är jag ju ganska frisk, men nog gör det ont alltid …
Jo en sak till, beröm till lung- och apné- mottagningen – de är bra!
