Att anta en utmaning
Kloka gubbar genom historien brukar kläcka ur sig grejer som senare får vingar och flyger direkt in i närmsta citatbok. Ofta har de skägg, gubbarna alltså, ibland är de flintskalliga.
En av dessa flintisar är Buddha. Inte nog med att han satt under ett träd och i all sköns ro belönades med insikten om hur allting verkligen ligger till, han kläckte också ur sig följande mening:
”Det enda varaktiga är förändring”.
Förändringar brukar kunna komma som en chock.
”Ingen julgran?! Men, Bettan, vi har ju alltid…”
När ens respektive sedan sjutton år tillbaka tänker att nu jäklar får det bara nog med granbarr kanske man bryter ihop. Man försöker med följande argument:
Det sista argumentet ska helst skrikas fram, gärna med en darrande stämma som när som helst förvandlas till bittra tårar och ett utdraget ”uä hä hä” ackompanjerat av ett taktfast snörvlande.
Men vad är det som är så jobbigt med att rutiner säckar ihop? Jo, när Chocken har lekt färdigt med sitt spöklakan gör plötsligt Utmaningen entré.
Den står lutad mot väggen i sin skinnjacka, petar tänderna med en bajonett och plirar med farliga ögon över kanten på solglasögonen.
”Läget?” flinar Utmaningen, tar emot stafettpinnen från Chocken och njuter av sitt övertag.
Nu finns det liksom två vägar att gå. Antingen morsar man på Apatin, som gärna slår sig ner i soffan och tittar på bandade repriser av Hem till gården för evigt, eller också morskar man upp sig och slänger handsken framför Utmaningen.
”En garde!” kanske man gastar, en smula överdramatiskt, eftersom man har sett att det är så de gör på teve. (I kostymdramer som utspelar sig i närheten av Bodens fästning eller så.)
Om man antar utmaningen börjar en lång, seg uppförsbacke. Man ska pinas, stanna och flåsa, vilja lämna cykeln/lastbilen/väderkvarnen, eller vad man nu färdas med för fordon, och hoppa av. Man ska grina av ansträngning och, det värsta av allt, man ska lära sig något.
Alla vi som någon gång har kommit i kontakt med en skola vet hur jobbigt det är när man inte fattar. Vid något skede sitter man på marken, knäpper sina händer och vrålar: ”Varför?!”
Antingen för att man tycker att livet är orättvist.
Eller också för att man undrar varför man måste sitta inne och plugga tyska verb när det är så soligt ute.
Tyvärr finns det alltid ett svar på varför förändringar dyker upp titt som tätt och ska hålla på och banka lärdom, mognad och karaktärsdaning i en:
Därför.
Och just det: för att Förändring är en hyvens kille som man alltid kan räkna med.
