Återseendets glädje
Jag funderade härom dagen varför den här hösten med skolstart och slut-på-semestern-känsla gått så mödolöst. Jag minns hela förra hösten som ett slitsamt tröskande genom föräldramöten, födelsedagskalas och fritidsaktiviteter. Sen slog det mig att vi nu bott ett år på Södergårds.
Hela första året gick åt att försöka få renoveringen färdigt och att försöka orientera oss i det nya Finströmsslivet. Allt var nytt, även om byn och kommunen var bekant från förut. Barnen hade nya skolor, lärare, kompisar, rutiner, fritidsintressen. Vi vuxna hade nya arbetsplatser, kolleger, nya tider att hålla reda på, nya vanor och förpliktelser med huset.
Det tar mer otroligt mycket mer energi än vad man kunde tror. Tänk att flytta en stor familj till en alldeles ny ort, till ett ställe man inte alls känner från tidigare, för att inte tala om flyktingar och invandrare som byter land, språk och kultur. Tänk att människor överhuvudtaget klarar av sånt.
Den här hösten känns allt redan mycket lättare. Skola, dagis och jobb var bara att fortsätta med som ifjol. Nu kan jag börja njuta också av alla möjliga andra återseenden: kören, meditationspallen och svampskogen. Det finns plötsligt lite tid att dra efter andan.
Förra veckan körde jag mellandottern till en klasskompis i Emkarby. I det huset där klasskompisen bor nu, bodde för 35 år sedan hennes farmorsfar och farmorsmor. Jag var då där några gånger tillsammans med en av mina vänner, dotterns klasskompis faster. (Det här låter som en väldigt åländsk förklaring).
Det var exotiskt för en godbyunge att åka till kompisens morföräldrar ända bort till Emkarby. Mellandottern har talat om Emkarby hela tiden, men när jag svängde upp mot kompisens hus kom plötsligt byanamnet Östanåker upp i min skalle. Jag har nog inte använt det namnet sedan jag var 5-6 år.
Jag börjar kanske bli gammal, men det är en märklig glädje som känslan av kontinuitet och återseende ger. Jag har inte umgåtts med just de barndomsgrannarna sen jag var liten och min dotter har hittat den nya vännen helt på egen hand i sin nya skola. Vännen liknar i synnerhet en av sina fastrar och trots att huset hon bor i var renoverat kände jag väl igen det.
Jag minns doften av kaffe och hur vi lekte butik i källaren. Det är märkligt med minnen och hur de aktiveras. Jag undrar om man borde börja oroa sig. Jag som alltid har varit för förändring och förnyelse, njuter plötsligt av sådant som är gammalt och bekant.
För övrigt tror jag det är dags för en poet att få Nobelpriset i litteratur, det börjar vara ett tag sedan sist. Jag håller på Tomas Tranströmer, men skulle tro det blir koreanen Ko Un eller Adonis. Den senare en lågoddsare.
Eller så kanske det äntligen är dags för prosaisterna Amos Oz eller Joyce Carol Oates. Eller så någon helt annan som vi aldrig hört talas om. Svaret får vi i alla fall i dag kl 14 eller om Svenska Akademin inte kunnat enas, om en vecka.
