Andra generationens riksåttor
Tillsammans med Finlands övriga barnfamiljer tillbringade jag långfredagen på riksåttan. Vi åt lunch på ABC norr om Tammerfors och drack eftermiddagskaffe på Juustoportti. Det gjorde också många andra, och vi nickade igenkännande åt barnfamiljen som slafsade i sig köttbullar på bordet bredvid vårt i Tammerfors och åt sockermunk vid bordet bakom oss på Juustoportti.
I övrigt var det det gamla vanliga: mammor som matade banan, pappor med skötväskor stora som Greklands statsskuld och barn som i frihet galopperade ut över parkeringsplatsen. I den blå familjebilen var det trångt, men inte så trångt som det brukade. För första gången på sju år gjorde vi resan utan skrymmande barnvagn i bakluckan. Chauffören fröjdades över sikten och fickparkerade på ren inspiration.
Jag upphör aldrig att fascineras över detta: för bara några år sedan, en sekund, var det jag som obekymrat satt i baksätet och samlade på de mötande bilarnas registreringsnummer. Nu sitter jag ansvarstyngd i framsätet och har förberett resan minutiöst för att ingen, varken barn eller föräldrar, ska bryta ihop. När blev jag så tråkig, när påverkades jag av ansvaret? (Förundran på samma tema: jag som inte kom ihåg mina läxor en enda gång under hela min skoltid, ska plötsligt ha ordning på mitt barns.)
Hemvägen körde vi som vanligt på riksåttan. Raksträckorna i Närpes, ladorna och rastplatserna har jag passerat hela mitt liv. Min mamma är från Pargas och under min uppväxt i Österbotten körde vi neråt. Nu åker mina barn uppåt för att träffa mormor och morfar. Min mans mamma är också från Österbotten. Han har hela sitt liv åkt uppåt. (En gång cyklade han och jag. Det tog tre dagar. Det gör vi aldrig om. (Det var innan barnen.))
Och jävlariminlillalåda vad Riksåttan är lång. Det tar aldrig slut, som minkfarmaren sa då pälspriserna steg på åttitalet.
Underhållningen för barnen bestod den här gången av: Bamsetidningar, målarböcker, småbilar, choklad och Sås och Kopp.
Underhållningen för vuxna bestod av: Sås och Kopp.
Barnmusiken i Svenskfinland håller tack och lov hög kvalitet. Det är okej att vi saknar den tekniska utrustning som skulle möjliggöra lyssnandet allas favoritmusik i bilen.
Jag gillar Sås och Kopp, texterna är fyndiga och melodierna frejdiga. När flöjtsolot blev för genomträngande bytte vi till Mumin, originalet med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Just den skiva vi lyssnade på beskriver hur kungen (Gösta Ekman) ska civilisera mumintrollen men istället blir en mer frisläppt kung.
I berättelsen finns sånger som innehåller några av mina favoritcitat; Misans ”Jag vill så gärna uppfylla min plikt/men också ha en hatt med trudelutt” och Mumintrollens ”Vanliga rosor är bleka, mot en handmålad rosenkuliss”.
Så tog vi oss alltså, ihärdigt kexlangande och muminlallande, genom alla de fyrahundra kilometrarna.
Och varje gång jag gör den här resan inser jag att alla uppfattningar om hur tid fungerar upphör på riksåttan.
KARIN ERLANDSSON karin.erlandsson@nyan.ax
