Allt utom talspråk
– Någon gång under mitt liv, ska jag skriva en bok.
Både jag och min mamma har sagt det, vem som gör det först får vi se. När jag var fem år skulle jag bli en popstjärna och känd över hela världen. Som sjuåring var planen att bli proffesionell balettdansör. När jag var elva skulle jag bli kock.
Nu vid femton är jag helt säker på att jag någon gång faktiskt kan och ska bli en författare om så bara till en enda bok.
Katarina Von Bredow är nyckeln till min motivation, hon skrev första utkastet av sin bok ”Syskonkärlek” när hon var femton och fick den publicerad nio år senare. Så när jag väl har en bok, eller ett utkast, ska jag åtminstone ge det nio år innan jag ger upp.
De som har läst vad jag skrivit hittills i mina dagar har jag mest hört gott ifrån. En del följer min blogg medan andra personligen ber mig visa vad jag skriver. Jag har redan nu personer som lovat att de ska läsa min bok, vilket gör pressen i sig lite större. Mina lärare tvingas mer eller mindre läsa min texter, eftersom det oftast hamnar en dikt på baksidan av proven i hopp om extra poäng. Hittills har det bara resulterat i guldstjärnor på kanten.
Jag kan påbörja en bok och skriva fortsättning, men jag har aldrig lust att avsluta vad jag håller på med. När jag själv läser andras böcker så händer det mer än ofta att jag slukas in i händelserna och bara vill ha mer av boken. När den tar slut sitter jag där med den stängda boken i handen och tänker ”nu då?”.
Eftersom jag själv ogillar när en bra bok tar slut, så har jag väldigt svårt att ge mina egna berättelser ett slut. Jag vill alltid veta vad som händer sen. Så tills dess att jag lärt mig avsluta saker och ting, får ni vänta på min bok.
Min plan har aldrig varit att jag ska leva på mitt skrivande. Planen är mer att jag på sidan om ”de riktiga livet”skall kunna skriva och älska det. Risken finns att om jag ska leva på skriveriet måste jag alltid ha något att skriva om, för att ekonomiskt klara mig. Det skulle inte funka, idéerna kan vara många men även de måste få laddas upp någongång.
Förutom idéer skulle jag kunna skriva om händelser, men för att skriva om det måste något hända eller så måste man stöta på någon som kan berätta om vad som hänt i deras liv. Då ska jag ut och sysselsätta sig med sådant som kan bjuda på händelser eller orka lyssna på någon historia från 90-talet. När det är gjort har en massa tid gått och texten inte ens påbörjats.
Så för att vara en riktig materialist ska jag gå på gymnasium, utbilda mig till teckenspråkstolk, arbeta som det och tjäna pengar på det. Samtidigt som jag på sidan om skriver för att jag älskar det och eventuellt tjänar pengar även på det.
Så inom tio år ska jag förhoppningsvis ha gjort mig mer bekant med två olika språk, det litterära och det kroppsliga. De två språken som ligger mig närmast hjärta och ger ordet språk en annan betydelse än själva talspråken ger mig.
