Allt är ditt fel, Stålmannen!
Brädan darrar under fötterna. Fyra små hjul ratta-tatta-rattar över Strandvägens aknereklam till väg och jag kan känna varje spricka i asfalten genom skosulorna. Jag åker skateboard och det är söndagkväll. Min prioritering just nu är: 1. Hållas kvar på brädfanskapet utan att spy ner mig och 2. Vara coolare än min longboardande partner som har ett par X-kromosomer. Varför måste jag vara coolare än kvinnan som orkar stå ut med mig? För att en kvinna inte kan vara bättre än jag, förstås.
Det här är ytterst pinsamt. Ja, det är pinsamt att min instinktiva reaktion vis-a-vis skateboardande är att lägga mig i fosterställningen och gny som en kulting, men det är inte det mest pinsamma i ekvationen. Det mest pinsamma är att jag innerst inne tycks tro att kön och handlingsförmåga hör i hop.
Skäms Adrian – du är bättre än så. Du är en upplyst man som gått en hel universitetskurs i genusvetenskap. Du är till och med en stolt feminist i situationer där ordet inte uppfattas som negativt. Skäms.
Så konstig är min tudelade inställning till jämlikhet inte. Jag representerar en generation som vuxit upp med superhjältar. Mina största förebilder är vuxna män som bär sina underbyxor utanpå långkalsongerna. Men förutom en intressant oförmåga att klä sig anständigt är superhjältar en barometer för samhällets inställning till olika fenomen – bland annat jämställdhet mellan olika kön.
Vilken jämställdhet då? Kvinnliga superhjältar ser ut som ballongbröstade pin-uppor, hur ska det vara jämställt? Helt rätt: kvinnliga superhjältar ska helst ha en garderob i dockstorlek. Men det är också bland de kvinnliga superhjältarna som en hittar den största kroppsvariationen: vuxna och barn, gamla och unga. Det finns till och med transvestiter: 1940-talets Madame Fatal från DC Comics var en superhjälte som klädde sig som en tant. Det är i kvinnligheten superhjältarna verkligen går åt samhället.
Ändå har de manliga superhjältarna inte alltid varit superpositiva till sina kvinnliga medarbetare. Vid ett skede använde Stålmannen sina krafter för att slippa äktenskapet. Skedet pågick i tio år. I den senaste Iron Man-filmen är det helt klart Tony Starks trolovade Pepper Potts som räddar dagen med att nita en robotmissil. Ändå måste Stark/Iron Man betona att han nog hade allt under kontroll.
En man av stål är alltid bättre än kvinnan. Har hon agens är det för att han gick med på det.
Jag inser att det är så jag tänker – gnyende på min skateboard – då min partner varvar mig för elfte gången. Jag identifierar mig som feminist och ändå är jag en del av problemet. Kampen om jämlikhet slutar inte med att smälla ett stort F på bröstet – det är där striden verkligen börjar.
Adrian Grönqvist adrian.gronqvist@nyan.ax
