Alla män. Och jag.
Halsen känns som sandpapper, luftrören värker, ögonen tåras och känns varma mot ögonlocken.
För mig är det alltid värst innan förkylningen bryter ut på riktigt. Eller … Jag tror alltid att det är värst innan men sedan bryter den ut på riktigt och då blir jag varse att det kan bli värre. Jag mår som en urlakad disktrasa. Som en hålögd zombie med en geléklump till hjärna.
Till saken hör att jag kan vara världens sämsta på att vara sjuk. Man brukar ju kalla de förkylningar som drabbar män för man-flu. Men jag tror förbaske mig att de inte bara drabbar män, utan också mig!
Kanske är det så att jag egentligen är man, men jag inser det inte förrän jag står där med rinnande ögon och näsa och andningssvårigheter. När jag säger ”står” så menar jag självklart egentligen att jag ligger.
Det finns ingenting som tröstar så bra som när min mamma säger ”nåssådå”. Så har det alltid varit och även nu när jag snart ska fylla 30.
”Nåssådå, att du aldrig ska få vara frisk” säger min mamma och hennes ord dryper av sarkasm.
Det är nämligen inte så att jag är sjuk så speciellt ofta. Men i min förkylningshjärna så är en gång per år alldeles för ofta.
”Kollfia, du är väl ingen karlmes heller” säger mamma när jag försöker få lite sympati.
Men jag är som den värsta karlmesen ni kan tänka er. Alla förkylda karlars klagorop är ingenting emot mitt kvidande.
Jag är så dålig på att vara sjuk.
Det finns ingen hejd på min självömkan när jag snyter min ömma näsa så många gånger att papperskorgen svämmar över av näsdukar. När jag hostar mig igenom feberdrömmar och äter mandariner som inte smakar något i min mun känns det som att jag har glömt hur det är att vara frisk.
Jag mår så dåligt att jag misstänker att jag nog har minst 40-graders feber. Men febertermometern visar på 36,6. Det är inte ens lite stegring. Inte ens om man har lite vanföreställningar.
Men samtidigt – Hur jävligt det än känns för mig så finns det alltid de som har det värre.
Tack gode gud för att jag inte lider av något värre än vanliga tillfälliga förkylningar. Jag tänker på alla de som drabbas av allvarliga kroniska sjukdomar. Och då skäms jag lite (eller ganska mycket) över mig själv och tänker på hur odräglig jag skulle vara i samma situation.
Jag får för fan ta och rycka upp mig.
