Alla dessa sociala sammanhang
I egenskap av reporter besökte jag julkyrkan på själva julafton. Det var mitt första kyrkobesök på länge.
De flesta besökare var där av tradition och brukar besöka kyrkan nästan lika sällan som undertecknad, men en man som brukar vara där ofta sade något så fint åt mig. Han sade att det var så skönt att känna hur alla som kom till kyrkan var som en enhet.
Tycka vad man vill om religion, själv är jag inte ens döpt, men sammanhållningen som han beskriver är svår att hitta på många andra ställen.
För mig slog det liv i en insikt som visserligen inte är ny för mig. Att det än idag, eller kanske mer idag än någonsin, finns mycket att hämta i kristna värden.
Likaväl som jag kraftigt ogillar bakåtsträvandet som kyrkan ibland representerar som institution hyser jag stor respekt för dess insikter om människans och kollektivets natur och dess relationer varandra emellan.
Kyrkan är inte ensam om att uttrycka dessa värden, men gör det tydligare än de flesta.
Jag kan tänka mig att känslan som mannen i kyrkan försökte beskriva för mig har vissa likheter med vad jag kände när jag några dagar tidigare var på en uppsluppen klubbkväll på Bastun. Glada återseenden och en gemensam vilja att åter utforska sociala relationer som ett tag slumrat och märka hur lätt de vaknar kan jag tänka mig flyktigt ger samma känsla som mannen i kyrkan berättade om.
Skillnaden ligger i att för honom är känslan varaktig och sammanhanget kontinuerligt. Det tror jag passar väl ihop med människans natur som flockdjur. Vårt välbefinnande och vår självuppfattning beror så grundläggande på hur vi definierar vår relation till kollektivet.
Jag tycker att kollektiv styrka och välmående är så vackert. Egna erfarenheter har jag till exempel från att gå på folkhögskola och bo på internat. Det var en hemskt fin gemenskap, men när det året var över kommer samma enhet aldrig någonsin att återskapas.
Man blir tvungen att återskapa och omdefiniera sina sociala världar hela tiden. Jag har en här hemma och varje gång jag återvänder är den annorlunda. En annan håller jag på att bygga i min nya hemstad, Dublin, och den kommer säkert inte att vara alldeles likadan när jag återvänder efter jullovet.
Det är kul med miljöombyte, men visst blir man rastlös och rotlös av att inte ha någon fast punkt.
Jag lovar att jag härmed bara ska ogilla sådant som jag faktiskt ogillar med kyrkan och skjuta kategoriskt avfärdande åt sidan. I vår individuella tidsålder känns det skönt att veta att i varje fall någon vakar över den värdefulla iden om varaktigt kollektivt välbefinnande.
