Aldrig en enda dejt
Dejta, det gjorde man inte på min tid. Man kunde gå ut på en kopp kaffe eller på bio eller på en promenad med någon som visade intresse. Blev det något mer så blev det, annars inte.
När det började pratas om att folk gick på dejter tyckte jag det lät mycket märkvärdigt. Det beror förmodligen i sin tur på en överdos av amerikanska tv-serier, där dejtandet är en konstart, och att be någon om en dejt verkar vara lika stort som att fria.
Efter vissa efterforskningar i lunchrummet har jag nu kommit till att det är precis samma sak som förr i tiden, bara att det låter lite märkvärdigare.
I teorin kan man dejta fler än en människa samtidigt, så länge det inte finns en överenskommelse av något slag. För de flesta räcker det med en i taget. Så var det förr också.
Själv har jag aldrig dejtat. Inte en gång. De karlar jag träffade före yngre stenåldern, då min man och jag fann varann, var bara pojkar. I början av 1980-talet träffade man folk på fester och på krogen, och så gick det som det gick, och om intresse fanns kanske man träffades igen följande helg och sen var man ihop. Var man ihop var man alltid tillsammans, vilket i längden blev lite jobbigt och ledde till att man gjorde slut i panik för att få sitta hemma och titta på tv nån gång.
Minderåriga som var ihop gick runt, runt på stan och frös, satt i trappuppgångar och hånglade eller hemma i pojkrum och hånglade eller möjligen på bio och hånglade. Myndiga som var ihop gjorde detsamma, förutom att de också gick på krogen och hånglade.
När det slog slut söp gossen sig full och skämde ut sig. Sedan var det inte mer med det. Flickor som var olyckliga bölade mot sina flickvänners axlar tills mascaran rann i blåsvarta ränder längs kinderna.
Med åren infinner sig ett visst lugn. Min längsta relation under gymnasieåren var en kille jag var hemligt förälskad i under två år, men som aldrig ens tittade åt mitt håll. Vad visste han om alla heta möten vi haft och alla spännande samtal och rosor och resor? När han slutade skolan sa jag farväl till den tiden och tyckte att jag lärt mig mycket av vår relation.
Lite gammaldags hederlig längtan och trängtan är faktiskt inte fel.
Alla ni därute, ni som försöker och söker och dejtar och längtar. Hav förtröstan. Trösta er med att människan alltid är pinsam och fånig när hon försöker, men att ni trots allt inte på långa vägar är så pinsamma och fåniga som ni tror.
