Ålandslivet vs Smålandslivet
Jag bor på Sveriges enda campus byggt i sann campusanda, beläget mitt i det mest småländska av Småland. Detta campus är ett av de mysigare ställen jag vet, där man hälsar på varandra och sitter tillsammans i gräset under soliga dagar med stora högtalare som spelar soft mysmusik som Håkan eller Broder Daniel i bakgrunden. Campus är även ett helt fantastiskt ställe att lära känna folk från hela världen på. Bara i min klass har vi haft tyskar, koreaner, kineser, chilenare, spanjorer, fransmän och amerikaner. Och så kan man med lite tur skymta en liten Karlskronapåg ibland. Jag älskar campus.
Men. (Och detta är ett stort men.) På campus finns inget som en ålänning någonsin under några som helst omständigheter skulle räkna som vatten. Förutom Klamydiadammen med en omkrets på typ 20 meter finns det en enda sjö på området. Den är knappt fyra kilometer i omkrets (om man inte går lite omvägar, då blir den kanske sju om man anstränger sig) och borde ju inte ens få kallas sjö. Folk har sagt hur många gånger som helst att jag skulle sakna havet när jag inte bodde vid det längre. Var rätt säker på att det var bullshit, men ack så fel man kan ha. En grej som är rätt praktiskt med att vara hemma på holmen igen är mitt körkort. Här är det nämligen ingen som förvirrat påtalar att mitt personnummer är spegelvänt. Här är det ingen som automatiskt switchar till engelska när hen får syn på nationaliteten på kortet även om man tidigare snackat svenska med personen. Här är det ingen som argt skäller ut mig och säger ”Tror du inte jag ser skillnad på ett äkta körkort och ett fejk va. 94:e maj finns faktiskt inte.” Här slipper jag svara ”Nej, men du tycker alltså att jag ser ut att vara född år 1919?”
Men så finns det ju även en del saker jag saknar med mitt andra hem. Dialekten framför allt. Det är något med mig och dialekter. Och det är något med den småländska dialekten. Något jag verkligen har fastnat för och inte finns i den åländska. Inte för att det är en så väldigt vacker dialekt (i ärlighetens namn är den lite gnällig), men den är charmig. Alla R uttalas som bindestreck och i regel betonar man vokalen efter. Till exempel Sara heter ”Sa-A”. En av mina gosigaste vänner på campus heter Ma-Ea. Maria alltså. Hennes mamma TäOwe kallar henne oftast Mäija, så det gör jag med. Man säger domma istället för dessa. Uppanför är en helt korrekt variant av ovanför. Och alla låter som Emil i Lönneberga.
Det regnar rätt mycket i Småland också. Min lilla stad har till och med fått hederstiteln ”Sveriges näst regnigaste stad”. Ibland är det översvämning på bottenvåningen i mitt trapphus. Det beror på att det ligger vatten utanför ytterdörren som forsar in som en flodvåg om man är dum nog att öppna ytterdörren. På Åland säger man att man ska ta med sig paraply även när det inte regnar för att hålla det borta. I Småland säger man att man ska lämna paraplyet hemma oavsett hur mycket det regnar, för annars börjar det blåsa också. Det tror jag att är den största skillnaden mellan Ålandslivet och Smålandslivet.
FREDRIKA FELLMAN fredrika.fellman@nyan.ax
