A room with a view
Godbyvägen mellan Bläckfisken och Dalborondellen är sannolikt den tråkigaste vägstumpen i hela stan. Då man kör där. Men sitter man, som jag, med ett fönster mot vägen är den däremot allt annat än tråkig.
Trafiken, till exempel, är informativ. Ska jag åka och handla några kilometer längre norrut är det bara att titta ut. Är där tätt med bilar är det mycket folk i matbutiken. Och vintertid ser jag vilket före jag har att vänta när jag ska köra hem. Är det det minsta lilla halt sniglar folk av någon anledning på just den här sträckan.
Här riskerar småglin livet då de rusar över vägen och varje sommar är det någon cykelturist som ihärdigt trampar framåt på förbjuden väg. Farligt.
En gång stod det en dam precis under mitt fönster och tittade mot vägen. Klockan var kring fyra på eftermiddagen och trafiken tät. Hon verkade så förvirrad att jag gick ut och frågade om jag kan hjälpa.
Damen förklarade på engelska att hon skickats iväg för att köpa glass från den italienska glassbaren.
– It is over there somewhere, isn’t it? (Den ligger någonstans ditåt, eller hur?), sade hon och pekade i helt rätt riktning mot Strandnäs.
Jag lyckades övertyga henne om att ta omvägen via rondellen. Den gillade hon uppenbarligen inte för snart stod hon vid vägen igen. Visserligen på andra andra sidan och med sitt glasspaket i handen men lika förvirrad.
Hon tog sig levande över vägen till slut.
Det är mera än vissa rådjur har gjort. Under min tid har åtminstone tre fått sätta livet till just här, senast nu i maj.
Dagen efter den olyckan gick två poliser längs vägen, tittade i gräset, diskuterade och fotograferade. Mystiskt.
Jag ville veta varför, ringde polisens växel och blev kopplad till patrullbilen. Jag såg den ena av poliserna ta fram mobilen men jag då jag frågade vad han pysslade med fick jag bara ett skratt till svar. Jag undrade om något var oklart kring rådjurskrocken.
– Du är en usel gissare.
Det fick jag nöja mig med.
Härifrån ser och hör jag också varje utryckning mot norr och jag lovar, en polisbil hinner inte ut ur Dalborondellen innan det ringer i polishuset. Där svarar jouren alltid lika vänligt vad det handlar om eller att de inte vet eller kan säga något.
Men en gång utbrast polisen i luren:
– Ja men, jag har ju gett order om att sätta på ljus och sirener först efter Tittes fönster!
