À la Lindström
30 mil och 400 år från Stockholm.
Ungefär så sade Fredrik Lindström i programmet om hemliga dialekter för någon kväll sedan.
Det här med språket och hur det utvecklas är spännande. Och frustrerande. Men han har antagligen rätt, Lindström, vi måste låta språket utvecklas.
Han hade ett väldigt intressant exempel från Dalarna, där folk satt runt ett bord och diskuterade vardagliga sysslor. På dialekt. Men så ställde han en fråga om statsministern, som på den tiden (det här var en repris) hette Göran Persson.
– Det här måste jag ta på svenska, sade en av damerna.
Nya företeelser kan inte diskuteras på dialekt, orden saknas. Och allmänspråket, det som talas i radio och tv, är så pass dominerande så det inte bildas nya dialektala ord för nya fenomen. Litet sorgligt är det, men sådan är tidens gång.
Det är nästan värre än så. Ungdomarna på en fritidsgård någonstans i Dalarna vägrade säga något på dialekt om mikrofonen var påkopplad. För det var så ”pinligt”.
Men också inom allmänspråket händer det saker. Precis nyss kom det från språkvårdaren en uppmaning att inte använda ordet åldring. Äldre är bättre. Men äldre än vad? Finns det inga åldringar? Inte vet jag.
På radion hörde jag en reporter intervjua någon om ett seminarie, som personen i fråga hade varit på. Just så.
Förr hette det ett seminarium. Heter så fortfarande i Svenska akademiens ordlista. Men vem bryr sig.
Och ungdomarna som sitter, bor, äter eller reser själva har jag nästan slutat notera. Så länge jag får göra skillnad på att äta själv och äta för mig själv. Det första gör jag aldrig avkall på, inte så länge jag är frisk, men det andra avstår jag gärna ifrån.
Däremot jag vill fortfarande ha ett ”att” mellan kommer och verbet: priset kommer att stiga, solen kommer att gå upp också i morgon.
Även om jag inte alltid har varit förtjust i Lindströms tillåtande stil när det gäller språket så tvingas jag erkänna att han är bra. Väldigt bra.
När han nu noterade att nya saker inte går att beskriva på dialekt så drog han en parallell till att ännu nyare saker inte går (?) att beskriva på svenska. Man använder de engelska uttrycken för nästan allt tekniskt plus mycket utöver det.
I samma takt som dialekterna närmar sig stockholmskan så närmar sig stockholmskan engelska. När alla runtom i Sverige har lämnat dialekten bakom sig och talar stockholmska, då är det inte längre någon i Stockholm som förstår dem.
Så på sätt och vis är det som förr (så som jag ibland vill ha det) men på ett helt annat sätt.
HARRIET TUOMINEN
