Sorgligt men smart spara laxen åt sportfiskarna
Sportfisket blir en allt viktigare del av turismen till Åland, ibland på bekostnad av det traditionella fisket.
Åland av i dag är ett samhälle med högt välstånd och starka skyddsnät. Det är strongt jobbat för ett mikrosamhälle på några utspridda holmar i havet.
Enligt en inte alltför långsökt analys byggde det åländska välståndet och överlevnaden på en simpel sak, strömmingen. Vårt flytande, sprattlande silver.
Strömmingsfisket gjorde att folket hade mat och något att sälja, och var viktigt långt in i modern tid. Till och med det stora antalet tvillingfödslar på Åland tillskrivs strömmingen, en stadig tillgång till föda även i dåliga tider.
I dag är det ingen som fiskar strömming på Åland för sin överlevnad – det är knappt så det går att få tag på bra strömming till julbordet. Så är det med annan fisk också. Det finns inte många yrkesfiskare kvar på Aborrlandet Åland, och tillgången på färsk fisk fångad i våra vatten är sporadisk. Odlad norsk lax, odlad tilapia och importerad tonfisk finns det nog.
Därtill finns förstås många orsaker. Utfiskning, nedsmutsningen av haven, strängare direktiv för fiskekvoter och tider då fisken får tas upp, problem med avsättning och förädling, att allt färre lockas av det slitsamma arbete det innebär att försörja sig på fiske.
På en nivå är detta bara att beklaga. En region omfluten av vatten borde förvisso kunna ha tillgång till fisk, något mer än till husbehov. Och det är en hel livsstil och kultur som försvinner när den sista åländska fiskaren tar upp näten.
Det kommersiella fisket är dock i dag en hårt ansatt bransch som kanske mekaniserat ut sig själv. Uttaget blev helt enkelt för stort, och på detta girighetens altare försvinner en näring.
I stället kommer det en annan.
I måndagens tidning kan vi läsa den glädjande nyheten att Åland i vår fylls av trollingfiskare som efter fjolårets goda fångster strömmar till landskapet under fyra dagar i slutet av maj.
De stugor som finns till uthyrning under trollingträffen är redan fullbokade, även om man inte storsatsat på marknadsföringen.
Det är alltså jackpot för turistnäringen under en tid på året som inte är högsäsong och inte involverar särskilt kostnadskänsliga besökare. Det viktigaste, kanske det enda viktiga är att det finns fisk att dra upp.
Till Nya Åland säger Ingmar Eriksson, ansvarig för sportfisket på Visit Åland, att det goda fisket under förra året kan sättas i samband med stoppet för drivgarnsfiske av lax.
Den enes död blir således närapå omedelbart den andres bröd.
Ska vi vara krassa, och det ska vi, är förtjänsten i dag betydligt bättre på sportfisket än på det traditionella fisket, och för sportfiskare räcker fisken till, däremot inte till att i stor skala dra upp fisk som sedan bara duger åt foderindustrin.
Dit är det nämligen som Ålands forntida stolthet strömmingen hamnar i dag.
Åland som ett paradis för sportfiskare är inget långskott. Det kräver inte massiva investeringar. Det är en tacksam målgrupp som är beredd att spendera pengar på sin hobby, och som vill njuta av precis det som Åland naturligt har att erbjuda.
Det enda vi egentligen behöver göra är att prioritera denna form av fiske, kanske ibland på bekostnad av den andra mer traditionella sorten. Det är en uppoffring, men kanske i dagens värld en nödvändig sådan.
