Världspolitiken prövar den humorbefriade: utan ett välutvecklat sinne för dylikt är det just nu svårt att läsa utrikesnyheterna över huvud taget. Den största komiken levererar som vanligt clownen i Vita huset, Ronald McDonald Trump.
En av den amerikanske presidentens äldsta och allra oftast upprepade lögner är att han är en dealmaker. Även normalt allmänbildade människor tenderar att tro på detta påstående – att karln åtminstone är en skicklig affärsman. Något måste väl i alla fall ligga bakom hans förbluffande karriär uppåt?
Men nej. Det enda som bekräftas när man synar detta påstående i sömmarna är den nazityska propagandatesen om att en stor lögn, ofta upprepad, först blir självbekräftande och till sist upphöjd till sanning. Det har skrivits spaltkilometrar och hyllmetrar om Trumps patetiska affärsliv och hur han raglat som en packad åsna från misslyckande till misslyckande: i New Yorks fastighetsbransch, i kasinostaden Atlantic City, i alla hans försök till produktlansering under varumärket Trump – flygbolag, hotell, vodka, oxfiléer, sällskapsspel, you name it … Hans karriär är en enda lång radda av haverier och konkurser med lurade småsparare, förrådda affärspartners och snuvade investerare strödda bakefter. ”Jag begrep inte att han var så korkad”, är en vanligt återkommande refräng när affärstidning efter affärstidning genom åren har intervjuat före detta anställda och kompanjoner. Den enkla sanningen är att alla Trumps försök till att bli affärsmogul har slutat i förnedrande konkurser, förlorade pengar och saftiga skadestånd. Donald Trump är en studie i hur man förvandlar en stor förmögenhet till en liten.
Den som fortfarande tvivlar på detta kan med kisande blick – eller ännu bättre, sotade solglasögon – försöka sig på att följa med de senaste turerna i det som kulminerade i de så kallade fredsförhandlingarna i Pakistan i helgen. Att de skulle misslyckas var uppenbart från första stund, att de skulle resultera i ett USA ännu mera inmålat i ett hörn var inte lika självklart. Men men, lita på Donald.
Vad var USA:s utgångspunkt innan man anslöt sig till Nethanyahus angreppskrig? En ganska bra positionering, egentligen: ett korrupt gubbvälde alltmer impopulärt både i Iran och i den större regionen, säkrade sanktioner som sakta ströp vardagen för den redan hårt prövade persiska medelklassen, ett stukat atomvapenprogram.
Men så kom då den israeliska pr-turnén till Washington, nyligen detaljerat dokumenterad i New York Times. Trots en generell skepsis i Trumps Maga-kabinett lyckades den smarte israeliske premiärministern övertyga Trump om att det skulle bli en lätt match att skrämma iranierna till underkastelse och kapitulation och pang så gick startskottet för USA:s senaste internationella interventionskatastrof.
Uppenbarligen fanns det ingen vuxen i rummet som förmådde förklara vissa elementa för de närvarande amerikanerna. Som att: det går inte att hota någon med döden, som på fullt allvar tror att han kommer att vakna upp i paradiset i livet efter detta. Som att: det iranska kärnvapenprogrammet är gömt under ett berg som inga bomber kan spränga bort. Som att: prestige är fanatikerns livsluft. Som att: begreppet ”assymetrisk krigföring” praktiskt taget uppfanns av muslimska jihadister.
Istället lufsade den amerikanska jätten rätt ner i träsket och sitter nu fast däri upp till öronen, med ett fastfruset ”Oj hoppsan!” i sitt apelsinfärgade barnansikte.
Oj hoppsan, vi råkade föryngra och legitimera det iranska styret när vi tog bort de äldsta gubbarna! Oj hoppsan, det iranska folket hatar oss efter att vi hotat deras civila infrastruktur med krigsbrott! Oj hoppsan, det gick inte att bomba bort den där kärnvapenbunkern den här gången heller! Oj hoppsan, hela regionen skyr oss nu som pesten och ser oss som Israels lättlurade lakej! Oj hoppsan, det kommer att ta åratal att ersätta våra svindyra Tomahawkrobotar medan deras drönare kostar 25 cent och en fimp att tillverka på en lunchrast! Oj hoppsan, vi har förlorat ansiktet inför en hel värld medan fanatikerna solar sig i glansen av sitt martyrium!
Allra mest komiskt är vicepresident JD Vances 21-timmars ”förhandling” med iranierna. Resultat: inget, inget och inget. Begrunda: agendan för kommande diskussioner anses nu allmänt vara ett hävande av de tidigare accepterade sanktionerna, en kraftig värdestegring av cirka 500 kilo anrikat iranskt uran samt öppnandet av ett tidigare vidöppet Hormuzsund. Ayatollorna nyper sig antagligen blåa i armarna just nu.
Den store dealmakerns motdrag? Jo, nu ska HAN hålla sundet stängt. (Plats för hånskratt).
Vi får lämna jätten där i träsket och låta solen gå ner över landet i väster. Gör den mordiske clownen allvar av sitt hot att beordra ofantliga krigsbrott mot en av historiens äldsta civilisationer återstår bara att hoppas på att JD Vance kan förmå medlemmarna av Trumps inre kabinett att åberopa det 25:e författningstillägget och avsätta presidenten på grund av hans sviktande mentala hälsa (det är en rekommendation som intressant nog allt mer hörs även på högerkanten i USA just nu). Men det är långt dit, för en sådan åtgärd kräver civilkurage, framsynthet och integritet av kretsen kring Trump.
Och DET är väl det största skämtet av dem alla.
