Sociala medier är offentliga arenor
Kom ihåg en sak; Du har inga vänner.
Den lärdomen fick en rad politiker lära sig den hårda vägen i förra veckan, då tidningen Åland valde att superexponera en diskussion på Facebook om hur man kunde hantera pedofiler. Bland andra Camilla Gunell, Ulla-Britt Dahl och Tage Silander hade låtit sig undslippa kommentarer som i ett politiskt sammanhang vore högst opassande, särskilt om de var ämnade att tas på allvar.
Det var de förstås inte, vilket alla som läste inläggen genast förstod.
I den fortsatta diskussionen har många varit upprörda över att Facebook-inlägg, avsedda att vara delar av ett okomplicerat småprat, dras upp som offentliga utspel. Det är förstås en tveksam dragning som i tidningen Ålands ledartolkning förlorar all trovärdighet, men den är ur journalistisk synvinkel fullt logisk.
Sociala medier är inte sociala i första hand, de är medier. I medier förs en offentlig eller semi-offentlig diskussion, inte ett privat småprat. Den politiker eller debattör eller privatperson som lägger till en journalist bland sina vänner, vilket många politiker gör för att nå ut med sina inlägg så brett som möjligt, får vara beredd på att allt man skriver är potentiellt nyhetsstoff.
Även vi på Nya Åland har flera gånger hämtat nyhetstips och stoff från Facebook eller andra sociala medier, och det gör vi säkert i framtiden också.
Vill man ha en privat zon där man faktiskt är bland vänner ska man bara ha riktiga vänner som vänner, och inte ens då kan man vara helt säker på att det man skriver förblir privat. Det bästa sättet att hantera den uppsjö av arenor de sociala medierna ger är att faktiskt betrakta dem som scener där man kan exponera och beskriva sig själv på olika sätt, från det personliga till det politiska, men där man behöver en persona, en roll som inte fullt ut är densamma som man har som privatperson.
Alternativt att man faktiskt använder de säkerhetsinställningar som finns och begränsar sin synlighet.
Alltför många, från barn och ungdomar till beslutsfattare, lever ännu i illusionen att man på något sätt befinner sig vid ett kaffebord på Facebook eller i sin blogg eller i andra sammanhang på nätet. Alltför många tror att fyllebilderna man lade ut efter festen, de ironiskt menade inläggen, de plumpa skämten och de snabba kommentarerna är lika flyktiga som det man kastar ur sig när man står och småpratar med en grupp människor.
Inget kunde vara mer fel, vilket inte minst bevisas av den frekvens med vilken det ordnas kurser för journalister som vill fortbilda sig om hur de sociala medierna fungerar och var man kan hitta dold information. Inte bara finns allt där på pränt, det finns där för alltid.
Om det är något man i sin tur kan förvänta sig av journalister så är det möjligen förmågan att särskilja mellan det avsiktligt offentliga och det som härrör till en annan slags diskussion.
Blir livet tråkigare om man som offentlig person alltid ska vara politiskt korrekt och vakta på sig själv? Absolut.
Kan man inte tillåta sig att ta ut svängarna nånstans? Självklart, men man ska veta att alla som läser det man skriver inte är vänskapligt inställda.
Är då de sociala medierna en dålig plats för diskussion? Inte alls. Till exempel Facebook är en ypperlig arena för diskussion, synlig, snabb och tillgänglig för många. Bara man minns att man syns och att allt som går att misstolka kommer att misstolkas.
