Snyggt byte för svenska Miljöpartiet
Ett modernare parti med en sakbaserad utgångspunkt i sin politik. Det är den bild som under kongressen växt fram av det svenska Miljöpartiet.
Det svenska Miljöpartiet har slutfört sitt val av nya språkrör och stakat ut sina framtida prioriteringar. Man kan inte annat än imponeras av detta parti, som lyckas med det som så många andra partier misslyckats med, att under mänskliga former, öppet och respektfullt genomföra en maktöverföring från två väldigt populära språkrör, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till två nya, Gustav Fridolin och Åsa Romson.
Ser man på hur de svenska Socialdemokraterna famlade och trampade runt innan man lyckades enas kring Håkan Juholt är det en milsvid skillnad, och den bilden djupnar än mer när Thomas Bodström i sin nya bok tar bladet från munnen och beskriver maktkampen i partiet bakom Mona Sahlins avgång.
Miljöpartiet har helt enkelt lyckats med konststycket att behålla både folkrörelsens öppenhet och förmågan att släppa upp nya människor utan att markera dem som potentiella hot mot den existerande maktstrukturen.
Det misslyckades socialdemokraterna med.
Förutom detta har Miljöpartiet en fördel, i likhet med hittills mindre framgångsrika Feministiskt initiativ, och det är att man inte måste och vill inordna sig så stenhårt i den svenska blockpolitiken.
I finländsk politik pågår just nu den största sammanjämkningen någonsin av höger- och vänsterpartier i samma regering. Det kanske är att ta samarbetet lite långt, eftersom det kan göra regeringen mindre snabbfotad och beslutför, men om man jämför med möjligheten i svensk politik att se frågor i annat än svart och vitt, så är det ändå bättre.
Miljöpartiet kan med de nya språkrören i spetsen driva sin politik med miljön i fokus utan att alltid behöva inordna sitt sätt att tänka handla i en vänster-höger-skala.
Med den svenska blockpolitiken blir de statsbärande partierna av nödvändighet och ibland i huvudsak maktorganisationer, vilket betyder att alldeles för mycket tid går åt till att upprätthålla hierarkier, och alldeles för lite till att fundera över och förverkliga politiken.
Många har diskuterat och spekulerat över hur nya kommunikationsmedel, sociala medier och internet förändrar politiken. Den blir förstås snabbare, tillgängligare för diskussion och i flera skikt, men också mer sakinriktad.
Framtidens väljare kanske inte alls är beredda att köpa in sig i en ideologi som den enda sanna. Man kanske vill shoppa runt i sakfrågor, snarare än att avhända sig makten vart fjärde år till den maktapparat som för stunden låter mest övertygande.
Då är ett parti som är snabbare och rörligare och vars svar beror på frågorna och inte på en förutbestämd matris det som bäst motsvarar väljarnas önskemål.
Miljöpartiet känns, med den utveckling man nu haft, som ett parti som i allt väsentligt är modernare i sitt sätt att arbeta och mer relevant i sitt sätt att tackla politikens grundfrågor än de gamla betongpartierna som ibland tycks mer intresserade av att upprätthålla makt än att påverka samhället.
