DELA

Snart väntar Den Stora Isoleringen

Så var det snart dags igen.

Till de speciella åländska jultraditionerna har vi sedan ett antal år tillbaka kunnat tillfoga en ny nyårsbegivenhet: Den Stora Isoleringen.

För knappt har själen vaknat ur sin TV-koma och kroppen ruskat av sig den ofrånkomliga slöhet som följer på godiset, glöggen och svärmors griljerade skinka förrän man inser: det går inte att komma till Sverige längre. I alla fall inte på något enkelt sätt.

Den Stora Isoleringen kommer sig av Vikinglinjens och Eckerölinjens legitima behov att ta hand om sina båtar en gång om året. De ska repareras, bättras på eller rent av byggas om. Gott så.

Det må även förlåtas att de väljer den extremaste lågsäsongen för sina dockningar: mycket står still i samhället fram till mitten av januari och säkert är resandet som lägst då.

Men nästan tre veckor? Samtidigt?

Istället för att två eller tre gånger om dagen kunna ta bekväma skutt över Ålands hav på 120-150 minuter och sedan direktlevereras till Cityterminalen på ytterligare en timma, blir det nu till att kryssa i sex timmar. Istället för de välbekanta vrårna där den måttligt festsugne kan få sitta ifred och bara bli transporterad är man hänvisad till turisternas dunkande och blingande festpalats. Istället för byssbor till resesällskap har man inte sällan, ursäkta, fyllskallar.

Tiderna är heller inte att leka med: medan Rosella och Eckerös turlistor fungerar bra för den som ska till ett arbete på andra sidan havet ryker antingen mer än en halv arbetsdag eller en hel nattsömn för den som reser mellan Mariehamn/Långnäs och Stockholm.

Färjorna till Kapellskär och Grisslehamn är speciella för Åland. De är snabbhissar till grannlandet i väster, där en del av oss arbetar eller har kunder och dit många har regelbundna ärenden. Man behöver inte åka många turer med Rosella eller Eckerö förrän man lär sig känna igen vardagsresenärerna: de diskreta ålänningarna som låter bli ölen och Jägern, undviker smörgåsbordet och aldrig styrdansar i baren.

De som i stället drar fram laptopen och sätter på sig lurarna och låter ännu en arbetsdag på resande fot begynna. De kan nu säga ajöss till nästan en hel arbetsmånad.

Sedan har vi sjukvården. De privata vårdgivarna på Åland ställs varje januari inför stora utmaningar att få över nödvändig extrapersonal som kirurger och narkosläkare till sina planerade operationer, till förfång för patienterna. Det finns också många ålänningar med släkt i Sverige som får sina rutiner sönderslitna. Frånskilda som inte kan träffa sina barn, gamla föräldrar som inte får besök …

Poängen är ju att detta inte är nödvändigt. Inte det minsta.

Det vore en enkel match för de två rederierna att samordna sina dockningar så att inte mer, säg, än en vecka skulle gå förlorad. Förutom att göra alla vardagsresenärerna en ordentlig tjänst skulle bägge rederierna sedan kunna räkna hem en avsevärd vinst i form av goodwill. De skulle med rätta uppfattas som ansvarstagande, som goda representanter för ett örike med dynamiska resebehov.

Istället drabbas man nu ofrånkomligen av misstanken att inget av företagen vill se ”sina” resenärer åka med konkurrenten och därför gemensamt lägger ner all trafik, så att ingen kan resa alls. Inte någon vidare servicekänsla mot Åland och resenärerna!

Flyget? Tja, jo. Vill man betala tur- och returbiljetter i klass med en resa till New York kommer man till Arlanda på 20 minuter. Där anser nämligen landskapsregeringen att det råder trafikplikt.

Det vore ju trevligt om man kunde betrakta sjövägen till Sverige som lika viktig.