Snart står Fanny inte längre ensam på barrikaderna
Ett pris som premierar en gemensam insats och policy för jämställdhet är en utmärkt idé, liksom att låna namnet av en av den första och ganska ensamma kvinnan i åländsk politik.
Ålands första kvinnliga lagtingsledamot Fanny Sundström var mycket länge en ensam fyrbåk, en kvinna som i kraft av sin person tog sig fram där inga andra kvinnor fanns. Hon var avvikelsen som tolererades och accepterades just för att hon var så udda.
Sådana kvinnor finns det gott om i historien – kvinnor som är så exceptionella att de mot alla odds uppnått sina mål, vare sig det är politiskt, ekonomiskt eller konstnärligt. De kvinnorna är värda all heder och allt beröm, men de förblir undantag och de har nästan undantagslöst fått betala ett högt pris för sina ambitioner.
Verklig jämställdhet uppnår man inte förrän medelmåttiga kvinnor, vanliga kvinnor, till och med mindre duktiga kvinnor kan ta sig fram lika väl som dito män.
Detta är inte en värdering av någons människovärde, bara ett krasst konstaterande att det finns mer och mindre kompetenta människor för olika uppdrag, och att det fortfarande till vissa delar är så att kvinnor måste vara snabbare, duktigare och mer pålästa för att kunna konkurrera med män om samma jobb och positioner.
Fanny Sundström får nu låna sitt namn till ett nyinstiftat jämställdhetspris som ska delas ut till den på jämställdhetsområdet mest meriterade arbetsplatsen. Det är en alldeles utmärkt idé. Fanny-priset ska premiera det jämställda kollektivet, inte den ensamma förebilden och kämpen, och jämställdheten blir därmed en sak både för män och kvinnor, en konkurrensfördel och en trivselfaktor.
Den stora förändringskraften för ett jämställt samhälle finns nämligen inte längre i de ensamma förebilderna utan i den kritiska massan, den nödvändiga tredjedelen som måste vilja ha en förändring för att den ska ta fart.
Med Fanny-priset handlar det inte om att medelst undersökningar och information lyfta fram vad som är fel och ogjort och orättvist, utan att ge möjlighet för kollektiv, arbetsplatser, att skryta, att lyfta fram de bra och positiva saker man gjort.
Även om man inte hittar så mycket att komma med är själva processen resans mål; På vilket sätt är vi på mitt jobb bra på jämställdhet? Hur många pappor är pappalediga? Vem städar upp i kafferummet? Hur är lönesättningen? Vilket kön har cheferna?
Kanske steg 2 blir att ställa den eviga och svåra frågan: Varför? I ifrågasättandet finns roten till förändring. Är det verkligen givet att pappor är sämre på att ta hand om små barn än mammor? Är det givet att flickor och kvinnor ska få dåligt samvete om det är smulor på bordet?
Hur kan man ta tillvara könsskillnader utan att göra dem till könshinder?
Den stora styrkan med åländskt jämställdhetsarbete är inte att det ligger i framkant och utmanar alla fördomar (vilket definitivt också har sin plats) utan att det är brett, långsiktigt och på djupet. Det segar liksom på, under ledning av arbetshästen Vivan Nikula, numera landskapets chef för jämställdhetsfrågor.
Vilket åländskt företag som än vinner detta pris kan vara ytterligt stolta över att det första Fanny-priset inte gick till en ensam kämpe, utan till ett kollektiv där jämställdhet inte längre är avvikelse utan norm.
