Sluta nu. Räddningsbråket är ett barnsligt revirkrig
Fungerar räddningssamarbetet på Åland bra? Är allt som det ska?
Även om det aldrig någonsin hade hänt en incident som kunde få allmänheten att känna oro över om den snabbast tänkbara hjälpen faktiskt kommer, skulle man ändå bli djupt oroad över stämningen inom räddningsväsendet av de reaktioner som kom på Nya Ålands artiklar i tisdagens tidning.
Aggressivitet är nämligen bara förnamnet. Frågan om ett räddningssamarbete tycks särskilt mellan Jomala och Mariehamn vara så infekterad att knappt någon av de många människor Nya Åland pratade med var villiga att uttala sig offentligt, och alla hänvisade till att det är så känsligt, så svårt och så besvärligt att man inte ville säga vad man tyckte i tidningen.
Åsikter fanns det däremot gott om.
Låt mig upprepa några av dem:
1. Det är åt helvete alltihop. Det har gått prestige i frågan och ingen vill backa.
2. Mariehamn vill ta över allt och ha kommunerna att betala.
3. Om landsbygdskårerna inte får komma först till platsen på sina revir, då slutar de. Ingen är intresserad av andra plats.
4. Det handlar om starka personer som motarbetar varann.
5. Ingen vill jobba med Jomala FBK, för de vill bara styra och ställa.
Detta var ett axplock, från den sakligare sidan. Jag vet att urvalet säkert retar upp en del, men eftersom detta sägs men ingen vill stå för det, så gör jag det.
Vikarierande kommundirektör Carolina Sandell i Jomala skriver i en mycket skarpt formulerad insändare att Nyans rapportering är ”grovt felaktig” och att ”Detta är ett fungerande samarbete och påståenden i motsatt riktning är endast ett sätt att skapa politisk opinion”.
Det är strunprat. Många är oroliga, många är arga och samarbetet haltar.
För den som inte är engagerad i de frivilliga brandkårernas och stadens räddningsverks arbete är det egentligen bara en sak som räknas. Steg ett är att man får hjälp när man behöver den, och att den hjälpen ges så snabbt som möjligt. Är det något man lärt sig om bränder och olyckor så är det ju precis det, att snabb vård och snabba insatser är avgörande.
Om brandbilen kommer från Jomala eller Mariehamn eller någon annanstans är i det läget helt irrelevant, och det finns ingen ursäkt i världen för att gå in för ett långsammare räddningsalternativ för att det finns en kommungräns ritad på en karta. Ingen alls.
Steg två är att den kombination av frivillig och yrkesmässig räddningsverksamhet vi har på Åland egentligen kunde vara bästa tänkbara. Att ha en yrkesmässig räddningstjänst för hela Åland är i dagens läge en otänkbar kostnad, och en sådan utveckling är inte ens önskvärd.
Det finns så många fördelar med det frivilliga kårarbetet, från ungdomsverksamheten, via det frivilliga gemensamma arbetet till fördelarna med att ha kunnig personal över hela Åland, att det helt enkelt inte finns någon orsak att eftersträva något annat.
Däremot måste förnuftet få råda. Åland är litet. Räddningsverket i Mariehamn kan i flera fall än i dag är fallet vara först på plats för att man har den högsta graden av beredskap och inställelsetid, men man har inte resurser att klara upp allt, och ska inte heller ha det. Lösningen är, för den som inte låter känslorna och det gamla unkna grollet spela in, solklar.
Samarbeta. Skippa struntpratet. Sluta pinka revir.
Vi alla som kan tänkas behöva räddningsväsendet på Åland vill att ni inom de frivilliga brandkårerna, Räddningsverket i Mariehamn och inblandade politiker och tjänstemän beter er som vuxna människor.
Basta.
