Släpp tankarna fria, inför livsåskådning för alla
Låt oss inför påskhelgen stanna av och fundera på en sak. Hur ska vi ge våra barn bästa tänkbara vägkost att förstå sig själva och sin plats i världen?
Påsken och pingsten, som enligt kristen tradition handlar om uppoffring och förlåtelse och att uppfyllas av den heliga anden, har i vårt sekulära samhälle antagit skepnaden av allmän vårfest, där sparrisen och spenaten är långt viktigare än Kristi lidande, och det ska mycket till för att man ska kunna räkna ut vilken den tredje dagen egentligen är.
Att de religiösa berättelserna och budskapen inte längre är lika levande som förr betyder ingalunda att de andliga och eviga frågorna inte ställs, eller att människor inte funderar på samma saker som alltid; Vad är meningen med livet, vad händer när jag dör, hur ska man vara en god människa, varför finns det så mycket lidande? Kanske är det rentav viktigare än någonsin att verkligen prata om dem, eftersom man inte längre slentrianmässigt och av tradition accepterar de kyrkliga och institutionellt religiösa svaren.
På det sättet är vi mer ensamma som individer i dag än vi varit förut.
Enligt ny lagstiftning måste grundskolan erbjuda undervisning i livsåskådning som alternativ till den konfessionella religionsundervisning vi i dag har, för de elever som inte hör till något trossamfund eller får sin religionsundervisning hemma.
Det är ju bra att vi kommit så långt, men accentuerar ytterligare det faktum att religionsundervisningen i dagens skolor är hopplöst ur fas med tiden, och helt borde göras om. Det finns i dag ingen vettig koppling mellan verklig tro och det som undervisas i skolorna, men heller inget vettigt sätt att modernisera religionsundervisningen så att den blev mer relevant för den verklighet dagens barn lever i.
Det mest konstruktiva vore att lösa upp det sista bandet mellan kyrka och stat, och äntligen släppa den konfessionella religionsundervisningen, samtidigt som man bygger ut och fördjupar livsåskådningen och ger kristendomen det utrymme den förtjänar som grunden för vårt samhälles moraluppfattning och lagstiftning.
Religiös undervisning, det är något kyrka och föräldrar ska ge enligt sitt omdöme och sin tro, inte något lärare ska syssla med i skolor med elever från olika kulturer och religioner och med helt olika inställningar till religiös tro. (Vilket för övrigt även gäller lärarna). Religionshistoria är så intimt sammanbunden med historia över huvud taget att den undervisningen hör hemma där.
Det våra barn däremot alla behöver är samtal och kunskap kring livsåskådning, etik, moral, regler och religion, under ledning av lärare som kan ge både inspiration och vägkost för barn att växa, inte bara tugga i sig meningslös (för de flesta) kunskap om de liturgiska färgerna eller sagor om Moses i vassen.
Detta skrivet med all respekt för både trossamfund och troende. Det är bara så att den enhetlighet och gemensamma övertygelse som en gång fanns är borta, och det avlagda skal till religionsundervisning som finns både fungerar illa och förminskar betydelsen av verklig religiös undervisning.
Släpp tankarna fria och frågorna fram. Kanske hittar flera svaren då.
