DELA

Slå fast servicenivåer, inte kommungränser

I en intervju i måndagens Nya Åland skissar stadsdirektör Bjarne Pettersson upp de problem Mariehamns stad har att brottas med för framtiden. Det främsta är bristen på mark, både för boende och företagande.
Intervjun avslutar Nyans sommarserie Koll på kommunen, där vi i tur och ordning pratat med kommundirektörerna för varje åländsk kommun.
För den som kan ha missat något avsnitt kan vi sammanfatta det hela så här: Framtidstro finnes. Alla vill ha mera pengar. Alla är skeptiska till kommunsammanslagningar men förordar ökat samarbete.
Alla tycker att kommunandelssystemet är viktigt och kanske borde justeras lite till förmån för den egna kommunen.

Det kommunala självbestämmandet är en viktig del av vår beslutstruktur. Många medborgare tycker att det finns ett stort värde i att beslut fattas så nära dem som möjligt, av människor som har förstahandskunskap om hur livet i kommunen ter sig, hur långt det är att gå mellan äldreboendet och kommunkansliet och som inte fnyser åt att småsaker är viktiga.
Folk som inte säger ”…men det måste de väl ändå klara av…”

Samtidigt finns det ett växande medvetande om att de åländska kommunernas kostnadsstrukturer och intäktsmöjligheter inte längre är parallella spår. Samtidigt som kraven på lagstadgad service växer, krymper skatteunderlaget.
Kapitalbeskattningssystemet utarmar landsbygdskommunerna, vars största näringsidkare, jordbrukarna, knappt lämnar några spår efter sig i kommunens kassakista.

Det blir allt svårare att locka ut folk till skärgårdskommunerna, där avfolkningen sakta men säkert undergräver satsningarna på framtiden. Vem ska man satsa för, om ingen bor där längre?
Föglö-tunneln har varit ett exempel på hur man vill återskapa framtidstron och öka inflyttningen till skärgården genom att förbättra kommunikationerna. Skulle resonemanget hålla så borde det vara en kraftig inflyttning till de faståländska landsbygdskommunerna nu, som både har fina kommunikationer, fungerande service och vacker natur.
Så är det icke.

I framtiden kommer det att finnas färre kommuner på Åland, det är helt säkert. Hur fördelningen ska se ut är ännu skrivet i månen, men det som nödvändigtvis borde diskuteras nu är vad som bör vara regionalt och lokalt, och vad som kan centraliseras och därmed bli bättre.
Lyckas man med sådana åtgärder undvika höjda kostnader för kommunal service i framtiden, då har man gjort ett storslaget jobb.

Till exempel: upp till vilken ålder bör barn få gå i skola i sin egen kommun? Hur lång skolväg är acceptabel på Åland? Hur viktigt är det med äldreboende i den egna hemkommunen? Vilken vårdtyngd ska man klara av lokalt, och vilken kan skötas bättre i en större helhet?
Kan olika höstadieskolor i en samkommun erbjuda olika möjligheter exempelvis till språkstudier, så att helhetsutbudet blir större men att elever som till exempel vill läsa ryska får välja en skola som ligger lite längre bort.
Hur är det med rådgivningar och kliniker? Kan man tänka sig ett ambulerande system med delade tjänster? Kan man tänka sig ett gemensamt storkök för flera kommuner, snarare än sexton leverantörer (eller fler) av institutionsmat.

Mariehamns stadsdirektör Bjarne Pettersson tror inte på en snabb upplösning av kommungränserna mellan Mariehamn, Lemland och Jomala, trots att mycket talar för det. På nära håll är saker alltid svårare.
Redan på journalistavstånd ser man det självklara: ett Mariehamn som integrererat Jomala och delar av Lemland, skulle vara en betydligt starkare stad. Och det skulle vara bra för alla.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax