DELA

Skolbarn i politisk kläm

I fem års tid har Waldorf-skolans framtid hängt löst och de frivilliga krafterna börjar tryta. Skolfinansieringen har varit ett lapptäcke av kortvariga lösningar medan processen med att uppdatera lagstiftningen har dragits ut över tre regeringar. Frågan är, hur länge ska skolbarnen få vänta?
Det har varit många turer i de Waldorfska korridorerna mellan makthavare, kommuner, föräldrar och styrelse. Sedan starten 2011 har skolan haft en skakig och osäker tillvaro. Landskapet har skjutit till pengar för att säkra verksamheten, men nu sinar bidragen och Waldorf står inför en oviss skolstart.

Den främsta orsaken till skolturbulensen är en ouppdaterad grundskolelag från 1995 vars revidering dragit ut över tre regeringar. Enligt lagen är det fritt fram att grunda alternativa skolor, så kallade friskolor, men hur de ska finansieras och övervakas är oklart.

Det är en uppseendeväckande miss i beslutsfattandet.

Redan vid tiden för lagens uppkomst fanns intresse för en Waldorf-skola och 2011 fick man tillstånd att starta verksamheten – med förhoppningen om att bristerna i lagstiftningen skulle rättas till och att fungerande alternativa lösningar kunde erbjudas. Som grund för detta har man ett flertal muntliga och skriftliga politiska utsagor.

Men tiden har runnit iväg. De långsiktiga lösningarna lyser fortfarande med sin frånvaro och de kortsiktiga tryter med finanserna. I maj kom beslutet att landskapet inte beviljar något extraordinärt stöd fortsättningsvis, en summa som för höstterminen 2016 omfattar 13 000.

I beslutet hänvisar man till det ekonomiska läget i landskapet och beskedet väcker, förutom frågor kring det muntliga avtalet Waldorf säger sig ha haft med förra utbildningsminister Johan Ehn, också en intressant inblick i budgetmedlens prioritering. Det är i de stora sammanhangen småsummor det rör sig om, men ansågs antagligen relevanta med tanke på de besparingskrav som tynger utbildningsavdelningen. Här kan det vara värt att ställa frågan om varför det är just inom omsorg och välfärd som hyveln ska dras?

Den ekonomiska ovissheten har resulterat i både sjukskrivningar och elevbortfall samt gjort det svårt för friskolan att bygga upp en stabil verksamhet. Och barnen är de som får ta smällen. De hamnar i kläm i ett system som inte kan fullfölja sina egna bestämmelser och får lida konsekvenserna av den handfallenhet som landskapets uppvisat i att komma med fungerande alternativa lösningar. Hur roligt är det att börja terminen utan att veta om man ens kan gå kvar i samma skola till nästa sommar?

Men vem är ansvarig? Det inkomstbortfall Waldorf kämpar med härrör sig främst från Mariehamns stads motvilja att betala annat än de rörliga kostnaderna för sina elever, men det är den bristande lagstiftningen som inte binder kommunerna till att betala. Det är även svårt att peka på en politisk syndabock då arbetet med att uppdatera lagstiftningen skjutits på över två regeringsbyten.

I övriga Norden har frågan med friskolor lösts på olika sätt, Sverige har kvotpeng och i Danmark får kommunen betala men sedan söka ersättning av staten. Att Åland, som så hårt håller på principer om mångfald, jämlikhet och allas lika möjligheter att delta i samhällsbygget, inte kan garantera kontinuitet för en lagstadgad rättighet är en skamfläck. Det är oansvarigt att stipulera lagar som inte i praktiken kan efterföljas och som, i det här fallet, drabbar minderåriga och oskyldiga medborgare.

Grundskolelagen är på bordet och förväntas vara klar till 2018. Vid det laget har många av de berörda barnen redan gått ut grundskolan. Om det blir i Waldorf eller i någon av de kommunala skolorna återstår ännu att se.