Skärgårdstrafikens problem öm tå för alla regeringar
Skärgårdstrafiken, den är ett evighetsproblem som i förhållande till sin faktiska betydelse för hela landskapet slukar orimligt med tid, och orimligt med pengar.
Å andra sidan, för dem det berör finns det inget viktigare. För skärgården är trafiken skillnaden mellan liv och död för den fasta bosättningen på öarna.
Alla vet som jobbar med skärgårdstrafiken att det är svårt. Annars hade väl inte så himla många utredningar gjorts och så många regeringar misslyckats. Att utveckla skärgårdstrafiken och förändra strukturen på den är också en ständig process. Det blir inte färdigt.
I revisorernas berättelse fick landskapsregeringen kritik för att man så länge och med otillräckliga arbetsavtal hållit Kaj Jansson på konsultlön, snarare än anställd, och att kostnaderna därmed skenat iväg.
Kritiken är befogad. Det gick för länge, och det blev för dyrt, även om Kaj Jansson visat sig vara rätt man på sin post och lyckats få igång en utveckling inom skärgårdstrafiken som borde skett för många år sedan.
Kanske finns det skäl att påminna om det faktum att dåvarande trafikminister, nuvarande infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) redan under den förra regeringen äskade om medel för att inrätta en tjänst som rederichef, men att dåvarande regering och finansminister Mats Perämaa (Lib) sade nej. Med facit i hand hade det varit bättre att ta smällen då än att fortsätta med konsulteriet.
När det gäller specialistkompetens och ledarskapsförmåga är det tunt med utbudet på Åland. Inte så att ålänningar skulle vara sämre än andra på det ena eller det andra, men om befolkningsbasen är liten så blir spetsen smalare. Därtill har landskapet mycket svårt att locka de verkliga toppförmågorna på sina områden, eftersom lönerna i förhållande till det som betalas inom privat sektor är mycket låga.
Det syns inte minst på utbudet av sökande till avdelningschefsposterna inom landskapet. Stort ansvar, mycket jobb, låg lön.
Just nu är det kaos inom skärgårdstrafiken. Att Grisslan inte höll att köra i reguljär trafik är högst beklaglig, och ställer naturligtvis till med alla världens problem mitt under högsäsong. En stor missräkning, eller kanske det negativa resultatet av en medveten risktagning, eftersom det inte saknats varnande röster om riskerna med att pressa ett gammalt fartyg så hårt.
Ändå var också det ett rimligt försök. Eftersom det inte finns pengar och måste sparas, så får det konsekvenser.
Den som tror att landskapet ska kunna få sin budget i balans utan att det känns, både i skärgårdstrafiken, i jordbruksstöden, i vården, skolan och omsorgen, är naturligtvis helt fel ute. Och även om det är oppositionens roll att klaga och gorma både om besparingar och bristen på dem, vore det kanske klädsamt om man någon gång påminde sig om att man själv i regeringsställning misslyckades lika mycket som den nu sittande och alla regeringar före den med att hitta lösningen på skärgårdens problem.
Kanske för att de helt enkelt är olösliga och en del av en samhällsomvandling som alla kortruttsutredningar i världen inte kan stoppa.
