Ska vi känna kollektiv kristen skuld också?
I tisdagens tidningen Åland skriver Benita Mattsson-Eklund en ledare om yttrandefrihet och ansvar som är så häpnadsväckande grund i sin analys och sitt skuldbeläggande av muslimerna som grupp att man faktiskt baxnar.
Hon skriver att ”det gamla muslimska judehatet upplever en renässans”, och räknar upp en rad vandaliseringar och skändningar som Europas judar än en gång ska utsättas för.
Ursäkta nu, men var det inte det ”gamla kristna judehatet” som på 1930-talet ledde till utrotningslägren i Polen och Tyskland? Var det inte de påstådda Jesus-mördarna som förgiftade brunnar och de semitiska folken (inklusive de muslimska araberna) som var en underlägsen ras som skulle utrotas eller förslavas?
Benita Mattsson-Eklund påstår att man inte får prata högt om det faktum att europeiska judar börjar se emigration till Israel som ett alternativ. Konstigt. Varenda tidning och mediahus med självaktning skriver ju om det.
Antisemitismen är en ful, föraktlig och korkad form av rasism. Det är förfärligt att judarna än en gång görs till syndabockar och måltavlor av både kristna och muslimska extremister.
Det blir inte mindre så av att man vänder sina fördomar mot en annan grupp, exempelvis muslimerna.
Historiskt har antisemitismen framför allt varit en kristen farsot, om man nu ska generalisera på det sättet, från de ryska pogromerna, fördrivningen av judar ur det katolska Spanien eller massmordet av judar under nazismen.
Islamismen, den politiska och religiösa extremism som plågar främst den muslimska världen (det är främst syriska muslimer som slaktas av IS, för att nu nämna ett exempel), är skrämmande och allvarlig och måste motarbetas med alla upptänkliga medel.
Samtidigt måste man hålla i minnet att extremism växer fram ur samma jordmån överallt. Det handlar om maktlöshet, orättvisor, frustration, en känsla av hopplöshet och sårad stolthet. Samma grogrund som ger oss Sverigedemokrater som hatar både judar och muslimer för att de inte är tillräckligt svenska, ungerska Jobbik, brittiska UKIP, eller varför inte en Anders Behring Breivik.
Han var ju inte muslim, men hatade gjorde han. Kvinnor, sossar, judar, muslimer och media.
Benita Mattsson-Eklund skriver att öppenhet och yttrandefrihet är grundbulten i det västerländska samhället. Det har hon naturligtvis rätt.
Det är när hon svepande drar alla muslimska länder över en kam, med diktaturen Saudi-Arabien som exempel, som hon kör i diket.
Det finns inget islamiskt sätt att se på yttrandefriheten, det finns många olika tolkningar, både av religionens plats i samhället och av gränserna för yttrandefriheten.
Det finns inget muslimskt tänkesätt, utan otaliga, från Mulla Omar till svensk-arabiska rapparen Silvana Imam som utmanar alla kulturkretsar, svenska såväl som muslimska.
Och när Mattsson-Eklund förnumstigt utropar att om man väljer en västlig demokrati så är det demokratiska regler som gäller, inte våldskultur, då vill man harkla sig och säga:
1. Ja, det är ju våldskulturen de som kommer till våra länder är på flykt ifrån.
2. Det brukar ju nog bli ett himla kackalorum när någon testar yttrandefrihetens gränser på något vi bryr oss om, typ det svenska kungahuset. Då jäklar.
Inför händelserna i Paris och Köpenhamn kan man bara känna en djup sorg. Mer hat och misstro behövs det inte.
