Självklart regeringsblock behöver inga andra
Nu börjar den glada regeringsbalen, som mycket väl kan sluta med Roger Nordlund och Viveka Eriksson i en stilla pardans.
Hur ser Åland ut nu, dagen efter valet? Vad är det som har ändrat, och hur gick det till?
Till exempel så här kan man se det: Mitten vann. Både centern och liberalerna stärkte sina positioner i samma grad som ytterkanterna till höger och vänster förlorade. Mellan blocken, om man drar mittlinjen mellan center och liberaler, hände det inte så mycket. Socialdemokraterna förlorade tre mandat, liberalerna vann tre, Frisinnad samverkan förlorade ett mandat som centern fick, och Rolle Bomans röster gick till de Obundna.
Det skiftade rätt drastiskt vänster om mitten, precis som i det förra valet. Då gick flödet från en regeringsskadad Olof Erland och ett otydligt liberalt parti till oppositionsstarka sossar med segervittring. Nu var både förlusten av Lasse Wiklöf och en sargad Barbro Sundback för mycket för väljarna, och flödet gick åt andra hållet.
Tilläggas bör att liberalerna gjorde en mycket stark kampanj som fokuserade precis på det man ska fokusera på i opposition, nämligen förändring. Det vill alla alltid ha.
Centern vann sitt val på att man tog upp kampen med Ålands framtid. Hade partiet fortsatt backa undan från självständighetsfrågan hade det inte gått.
Därtill kan man notera att det nu är övervikt i lagtingsgruppen för den något mer progressiva centern, den som inte ryggar tillbaka för samarbetet med liberaler och sossar. Även där går partiordförande Roger Nordlund stärkt ur striden.
Intressant är det att notera att de två partier som förlorade störst, Frisinnad samverkan och socialdemokraterna, nu är könshomogena. Bara karlar i fs, och bara kvinnor hos sossarna. Det säger en hel del om vad dessa bägge partier ska börjar jobba med nästa vecka, när man ska börja förbereda sin valseger om fyra år.
Johan Ehn gjorde personligen ett mycket bra val, och har med sin sympatiska framtoning och relativa ungdom framtiden för sig. För att det ska gå att jobba upp partiet måste man dock hitta kvinnor som har en bredare plattform utanför partiet, och som är beredda att jobba på lång sikt, inte bara någon månad före valet.
Sossarna kommer att byta partiledare, så mycket är väl klart. Inte med buller och bång, och inte utan tillbörliga hedersbetygelser till Barbro Sundback, men i nästa val är det Camilla Gunell som leder partiet.
Hennes jobb blir att hitta karlar med Lasse Wiklöfs profil, gärna på den yngre sidan, för duktiga kvinnor finns det gott om i partiet.
Tittar man på liberalernas lagtingsgrupp finns där många heta namn för regeringen.Viveka Eriksson, naturligtvis, men hur blir det med Gunnar Jansson? Med ett så våldsamt understöd är han förstås i god förhandlingsposition för regeringsmedverkan eller annan hög post. Mats Perämaa har skrapat länge i spiltan och vill nog gärna ut och galoppera.
Andra tänkbara regeringskandidater är Katrin Sjögren och Roger Eriksson. Låt oss dock hoppas att liberalerna denna gång väljer de mest lämpade, och struntar i regional fördelning.
För centerns del kan man väl tippa att Roger Nordlund nu kan vara intresserad av talmansposten. Han har suttit länge i regeringen, och vill kanske komma undan det liberala maktövertagandet. Det är ju inte helt lätt att skifta från livstidsprenumerationen på lantrådsposten till en vanlig ministerstol.
Britt Lundberg är fortfarande regeringssugen, liksom Runar Karlsson. Gun Carlson har regeringserfarenhet, och Tobben Eliasson har varit en aktiv och drivande kraft i valkampanjen.
Eftersom det räcker med center och liberaler för en något bräcklig men dock majoritet är det full möjligt att det blir en så enkel lösning, och att alla andra partier får bilda en spretig och arg opposition som kan banka på både från höger och vänster.
