DELA
Foto: Lehtikuva<07_Bildrubrik>SPELADE HÖGT Statsminister Juha Sipilä (till höger) ställde ultimatum till Samlingspartiets ledare Alexander Stubb och fick igenom nyckelfrågorna i vårdreformen. Men uppträdandet de båda emellan lämnar både en bitter eftersmak och många frågetecken.

Sipilä spände hanen och vann rouletten

Under ett par dygn var Finland snubblande nära att se ut som ett Grekland eller Italien där regeringskriserna avlöser varandra. Men efter dubbla nattmanglingar kunde till slut Centern och Samlingspartiet enas om den stora vårdreformen.

Antalet vårdområden blir många, som Centern ville, och valfriheten ökar, som de konservativa ville.
Men krisen i det fortfarande unga regeringsblocket lämnar sina frågetecken. Fanns det verkligen inget alternativ för statsminister Juha Sipilä än att som i torsdags, med bister min och i direktsänd presskonferens sätta den politiska pistolmynningen mot finansminister Alexander Stubbs huvud och hota att upplösa regeringen?

Att spela rysk roulett på det sättet ger inga bra vibbar inför det fortsatta regeringsarbetet. Är det med hot om att slänga ut sina partners Sipilä kommer att styra sin regering också i andra frågor. Blir det en ”vem viker sig först-tävling” varenda gång?

Det är knappast ett bra arbetsklimat i normala fall, och ett direkt dåligt när man ska styra ett land som kämpar med stora ekonomiska problem och dessutom tappar i förtroende från omvärlden.

Vårdreformen som sådan lämnar också en hel del frågetecken. Hur går det med vården på svenska? Hur blir det med skatten, och därmed avräkningsgrunden för Ålands klumpsumma?

Och hur ska Finland undvika att gå i samma fälla som Sverige gjorde när det fria vårdvalet infördes där?

Att ge patienterna (eller kunderna/brukarna/klienterna, vilket ord man nu vill använda) större inflytande över vem som ska ge var och en vård är i grunden rätt beslut. Var och en av oss vet bättre än politiker vad som känns rätt för oss. Det lutar åt att det blir så i Finland, även om Centern fortfarande har vissa invändningar.

Problemet i Sverige var dock att man inte lyckades slå fast ett tillräckligt bra regelverk kring systemet, varken i vården, omsorgen eller för den delen skolan. Det har givit att multinationella riskkapitalister, med vinst snarare än god vård som mål, gjort stora pengar på människors utsatthet. Hur Finland undviker att falla i svenska gropar kommer att ha stor betydelse när vårdreformen så småningom om ska betygsättas för historieböckerna.

För Ålands del betyder vårdreformen som sådan mycket lite i vardagen. Men precis som riksdagsledamot Mats Löfström skrev i sitt riksdagsbrev i Nya Åland i går kan reformen få stor betydelse för den åländska ekonomin.

Om landskapen blir de som tar in skatterna som ska finansiera vården, försvinner de intäkterna från rikets debitkolumn. Och det är utifrån den som Ålands klumpsumma räknas.

Vill det sig illa blir alltså Åland en förlorare.

Å andra sidan kan det också bli så att mer pengar ska gå via rikets skattsedel, och då blir Åland, i alla fall som regelverket ser ut i dag, vinnare.

Ett tredje alternativ, som kanske är mest troligt, är att det senare systemet används, men att regeringen då plötsligt går från trotsigt ointresserad till att sätta omförhandlingen av avräkningsgrunden för klumpsumman i topp på dagordningen.

Som sagt, det var en icke imponerande helg för regeringen Sipilä med bråk och hot inför öppen ridå, trots att statsministern fick de bråkande samlingspartisterna att ge med sig på de viktigaste punkterna.

När krutröken lagt sig fanns en lång rad frågetecken kvar. Trots gårdagens presskonferens som på förhand lovade räta ut dem.