Satsa på unga musiker, i rättvisans namn
Dyr produktionskultur blev det i Alandica, helt följdriktigt utifrån hyresavtalet med Arkipelag.
För att den åländska lokala kulturen ska rymmas in krävs en ändrad riktning i landskapsregeringen.
Nya Åland skrev förra veckan om ett upprop för replokaler till pop- och rockband på Åland. En av reaktionerna är gårdagens insändare med kulturaktivisten Stefan Simonsen, som för fram Alandica som ett alternativ.
Hans förslag är att man bygger om en del av utrymmena i källaren så att det blir utrymmen där till ett rimligt pris, tillgängliga för till exempel band eller för åländska kulturföreningar att utöva sin verksamhet.
Simonsen riktar skarp kritik mot att Alandica i dag är en scen för dyra fina produktioner som tas dit av dyra produktionsbolag med höga biljettpriser som följd, och kommer med en rad förslag för att göra Alandica till ett levande kulturhus med en egen levande verksamhet.
Det låter som ett eko från fordom. Precis så skrev Nya Åland när huset byggdes. Precis så var det många som sade i debatten inför byggstarten. Och, dessvärre, gick det precis som man befarat. Alandica är ett jättefint hus. Det fungerar utmärkt som scen för stora produktioner, för mässor och konferenser. Det ger en representativ inramning till de tillställningar som ordnas där, och för den verksamhet Arkipelag avtalat om finns alla förutsättningar.
Ett kulturhus är det däremot inte. Skulle landskapet ha den ambitionen med Alandica borde man nämligen gå in för att anslå pengar både till hyressubventioner, till verksamhetsledare och till en basproduktion som kunde inrymmas i det kommersiella programmet som Arkipelag sköter. Det sade landskapsregeringen nej till från start, och därmed förblir Alandica en gästspelsscen där enstaka åländska produktioner kan kravla sig över kostnadströskeln för några dagars gästspel.
För de hemlösa åländska banden vore Alandica förmodligen ingen lösning även om man byggde om utrymmen och sänkte hyran till ett minimum. Dels ska inte rockband som famlar efter sitt uttryck och sin röst omedelbart omfamnas av etablissemanget och placeras på kulturhus. Dels (och här är det erfarenheten som talar) är det till fördel om banden huserar där de inte stör någon, varken med sina repetitioner eller med tillhörande leverne.
Den typ av lokaler som efterfrågas behöver inte och ska inte vara dyra och fina, men de behövs definitivt. Där har Jessy Hartvik helt rätt, när hon i sin insändare efterlyser samma satsning på den unga fulkulturen som man satsat på idrotten.
Om det gick att bygga Baltic-hallen och hoppgropen och rusta upp Wiklöf Holding Arena, då ska det väl gå att satsa på ungdomskultur i form av replokaler med en fast, låg hyra och eget ansvar för ordningen, under hot att bli utslängd om man inte sköter sig.
Tänk bara, bästa beslutsfattare, om nästa åländska exportvara blir ett rockband eller en sångare/sångerska som lockar horder av hängivna fans till sina hemtrakter. Och om inte den tanken biter, tänk på att det måste vara rättvist.
Inte bara det som är fint, låter gulligt och luktar gott är bra.
