Sanningen kan skifta från rött till blått på 30 år
Historien är inte snäll med de tvärsäkra, inte snäll alls. Och journalistisk trovärdighet är ett bräckligt kapital.
I går stalinist, i dag liberal folkpartist. Är det möjligt?
Förvisso, även om det är en halsbrytande piruett inför öppen ridå.
Journalisten Staffan Bruun har grävt fram texter som Nils Torvalds, numera vice ordförande för Svenska folkpartiet, publicerade under sin tid som chefredaktör för tidningen Enhet ett antal ledare. Tidningen var språkrör för extremkommunisterna i Finland.
De utdrag som presenteras på ett generöst uppslag i Hbl är i sanning häftiga. Den kommunistiska glöden är höjd över allt tvivel, den största faran för svenskheten i Finland är Svenska folkpartiet och Hufvudstadsbladet, idealtillståndet är det sovjetiska samhället, och så vidare, och så vidare.
På många sätt är det högst roande läsning. Texterna är oerhört väl formulerade, trots att tidens tand gnagt hål på argumenten. Om Torvalds ideologiska omorientering finns inte så mycket att säga – en fri människa har rätt att ändra sig och det är många skrivande människor som inte riktigt vill kännas vid 30 år gamla åsikter som då var självklara, nu motbevisade och kullkastade.
Det som är lite kusligt med Torvalds texter och med många andra krior från den tiden, är att de är tillräckligt nära i tid för att vi ska minnas hur det var, men tillräckligt avlägsna för att man ska inse dårskapen och den rena okunskapen i argumenten.
Detta manar till ödmjukhet. Historien far inte varligt fram med den som tvärsäkert ser världen med ideologiska glasögon, och det gör vi ju alla. Man kan inte vara politiskt aktiv eller intresserad, inte kommentera eller diskutera utan att ha en utgångspunkt för sin analys, och den kan mycket väl vara baserad på lösan sand.
Oerhört mycket av den information vi i dag håller för sann är baserad på andra-, tredje- och femtehandskällor. Den kan förvisso stämma, men vi kontrollerar sällan, och rena mängden information som finns tillgänglig på nätet gör att faktakontrollen av olika uppgifter ingalunda blivit bättre sedan 1970-talet.
Därtill har den formliga explosionen av experter på olika områden gjort att man helt enkelt måste välja vem man ska tro på, och sedan hitta argumenten som passar för det man tror. Ta till exempel klimatfrågan. Där finns inga entydiga svar på vad, varför och hur, däremot en rad indikationer som pekar både hit och dit. Om det finns någonting man inte kan vara, så är det tvärsäker.
Ändå är det just tvärsäkerhet som efterfrågas, både av beslutsfattare, forskare och framför allt media. Ett tydligt och snyggt paketerat miljöhot kan i händerna på till exempel Aftonbladet bli en riktig förändringskraft, och vem kan säga att de inte har helt rätt? Inte jag, men jag kan å andra sidan inte heller hävda motsatsen med full säkerhet.
På samma sätt som med Nils Torvalds olycksaliga krior är det bara den skoningslösa framtiden som kan visa när man faktiskt sköt på mål och när den där riktiga rökaren for åt fanders med full kraft.
Om sanningen ska fram, och den är som vanligt helt subjektiv, så är det en tanke som inte är helt bekväm. Om en intelligent människa som Nils Torvalds kan skjuta så fullkomligt åt skogen och sedan helt ändra åsikt, vem kan man egentligen lita på, och var finns trovärdigheten i journalistisk kommentar?
