DELA

Sanningen är att det finns många sanningar

Hur ska man förhålla sig till alla sanningsanspråk i dagens finländska politik? Finns det någon sanning att hitta?
Ju närmare man identifierar sanningen och sannheten med en viss grupp människor och värderingar, desto falskare och mer exklusivt blir det.
Därför gör man, om man vill vara en fri och sann människa, bäst i att förhålla sig med yttersta försiktighet till grupper som påstår sig företräda sanningen.

Detta mitt påstående har förstås en bakgrund i Sannfinländarnas brakseger i riksdagsvalet, men också i de påföljande motreaktionerna, där det dykt upp både sannfinlandssvenskar, sannålänningar, finnhatare, svenskhatare och bara hatare i största allmänhet, företrädesvis på nätet.
Ett säkrare sätt att bli osann än att göra svepande generaliseringar finns inte, och det är precis vad många nu gör sig skyldiga till.

Snabbt som ögat blir det faktum att 20 % av de 70 % som röstade i det finländska valet översatt till påståendet att finnar hatar svenska och svenskspråkiga, och att man som motreaktion måste vara mer sant finlandssvensk eller ålänning.
Och så är man igång. Invektiven haglar, misstron växer, nyanserna försvinner och hela bredden av ett samhälle försvinner. Alla de finska finnarna till exempel, som är förfärade och arga över Sannfinländarnas framfart, och alla som är kritiska, alla som är besvikna, alla som protesterar.

Och vi på Åland, vi reduceras till en grupp giriga, självgoda, snorkiga språktalibaner och buntas ihop med det mytologiska odjuret Helsingfors-kärringen, som enligt Aftonbladets chefredaktör Jan Helin rör sig på Stockmanns och är otrevlig. (Personligen har jag aldrig träffat någon, men det lär finnas sådana).
Att vi kanske tycker olika om en massa saker försvinner. Att en del av oss gillar finsk reggae eller hip hop, att andra har dille på karelska piroger eller är förälskade i helfinska skönheter, det försvinner.
Plötsligt måste vi stå på varsin sida om en gräns som ingen känner igen som sin, men som bara står där.

Min enda lösning är att vägra vara ”sann”. Vägra ingå i en grupp som hävdar monopol på känslomässigt laddade begrepp som nationstillhörighet och språkgrupp. Förbli kritisk. Fortsätt tillhöra så många grupper som möjligt. Samla på identiteter. Stå och vingla på gränser mellan svart och vitt och rött och blått. Prata på alla språk, bra eller dåligt, bara du gör dig förstådd.
Kom ihåg att du som individ och ditt samhälle med dig gynnas av så starka nätverk som möjligt åt alla håll. Kom ihåg att det inte är en merit att vara okunnig.
Kom ihåg att de som gör sig en karriär, politisk eller annan, på att definiera sin egen grupp mot alla andra har allt att vinna på att du är osäker, oinsatt och känner dig hotad.

Den finlandssvenska poeten Edith Södergran, som jag citerat många gånger, menade att det inte anstod henne att göra sig mindre än hon är.
Nåväl. Det anstår oss inte, vare sig finnar, finlandssvenskar eller ålänningar att göra oss dummare och småaktigare än vi är.
Det räcker gott och väl med den vardagsenfald vi redan besitter.

Fram för fria individer som rör sig mellan identiteter och grupper, ständigt sökande men aldrig säkra.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax