Sanning och transparens
Vad har egentligen hänt i härvan kring de utvidgade subventionerna av covid-19-test? Och vad är sanning och vad är efterhandskonstruktion beträffande ett näringslivsstöd som – kanske – sånär höll på att nallas ur ÅHS:s kassa?
Jo, i grunden handlar det om pengar. Men också om vikten av sanningsenlighet och transparens.
Bakgrund: Efter att Sverige krävde intyg på negativt covid-19-test för inresande beslöt landskapet att subventionera intyg i de fall där det var ”nödvändigt för invånarens försörjning eller studier”
En dragkamp uppstod mellan ÅHS och landskapsregeringen: vad skulle menas med ”försörjning”? Skulle alla som behövde resa i jobbat få testet betalt?
Eftersom varje subventionerat test skulle kosta ÅHS 185 euro menade myndigheten att formuleringen bara kunde avse ensamföretagare – allt annat skulle vara ett förtäckt stöd till näringslivet betalat av sjukvården. För nog borde, säg, Optinova kunna betala för intygen för de anställdas nödvändiga jobbresor?
Men social- och hälsovårdsminister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) ville annorlunda. När ÅHS vägrade ändra sin definition på vilka grupper som skulle få subventionen, då ringde hon uppseendeväckande nog direkt till ÅHS:s uppdragstagare Medimar och försökte få dem att ändra kriterierna. Åtminstone uppfattades det så av Medimar.
Själv säger ministern att hon bara ville förtydliga ett entydigt beslut. Det är dock uppenbart att det var lite si och så med den där entydigheten, eftersom både ÅHS och Medimar tolkade beslutet annorlunda. Inte ens alla tjänstemän var säkra på sin sak, visar mejlväxlingen Nyan fått ut.
Mejlväxlingen mellan ÅHS och landskapets tjänstemän visar sedan också hur ÅHS kämpar för att sjukvårdsbudgeten inte ska försvinna ner i näringslivets fickor. Men landskapsregeringen står på sig och skickar till slut, via en tjänsteman, ut en direkt order: alla företags anställda ska subventioneras.
Inte en enda gång under dragkampen tycks dock ett enda ord yttrats, eller ett formellt beslut fattats, om att kostnaderna INTE skulle betalas av ÅHS. Sjukvårdsdirektör Jeanette Pajunen befarade istället extrakostnader på hundratusentals euro men fick inget gehör från förvaltningen.
När Nyan ringer Holmberg-Jansson sker så det extraordinära: ministern försäkrar, till synes plötsligt, att landskapsregeringen ska stå för hela notan och att så varit meningen hela tiden. Beskedet bekräftas av lantrådet.
Händelsekedjan tarvar dock förklaringar. Hur i herrans namn kan sjukvårdsdirektören inte ha underrättats om detta, trots alla sina mejl? Var finns det formella beslutet om att landskapsregeringen ska betala allt? Varför ringer en hälsovårdsminister själv till ÅHS:s underleverantör? Vad har egentligen hänt, och i vilken ordning?
Fortsättning följer, möjligen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
