DELA
Foto: MILKOVÍ on unsplash

Samtidens hunger efter bekräftelse

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev poeten Stig Dagerman.
Är vår samtid fast i en ond cirkel av förnekad tröst och ständig självhävdelse?

Prestigen är vår tids främsta pinoredskap. Det skrivs mycket om de olyckliga ungdomarna och deras utseende- och prestationspress, men faktum är att vi alla är nästan lika drabbade. Säg den levande människa i dagens samhälle som inte känner sig lite misslyckad, lite efter sina medmänniskor i kunskap, status och framgång.

Vem känner i dag att hon duger? Vem kan ärligt säga att hon upplever sig som precis lagom lyckad, utan oro för karriärpositionen, anseendet bland vännerna, sitt yttre eller sin vikt?

Det handlar om vår samtida hunger efter bekräftelse. Vad har hänt oss?

Kanske började det på åttiotalet, Ronald Reagans årtionde, då den högklackade kapitalismen slutligen knäckte ryggen på den hopplöst osexiga kommunismen i sina foträta skor och dåliga hållning. Det är omöjligt att sörja planekonomins korrupta tyranni, men den allmänna högervridning som drabbade världen i och med Berlinmurens fall kan ha med nutidens förvrängdhet att göra.

För i ett slag skulle allt kommersialiseras: inte bara allt som vi åt, klädde oss i, färdades med eller på annat sätt gick att köpa – utan vi själva. Den nya varan blev konsumenten själv.

Dåtidens slagord, ”Satsa på dig själv”, blev nästan genast en uppmaning till en objektifiering av det egna jaget, snarare än en uppmuntran till självförbättring och utveckling. Innebörden i budskapet blev: var inte en person – bygg en persona.

Bli en avatar, en raffig representation av den du skulle vilja vara. Och så gör processen kort med dina motståndare i ”spelet”!

Världen över blev sedan, på väg in i nutiden, medmänniskorna till medtävlare. De yttre attributen dolde den inre tomheten, för jakten på bekräftelse från andra skedde på bekostnad av vår egen interna bekräftelse av oss själva.

Psykologerna brukar beskriva saken så här: när vi får bekräftelse för det vi GÖR bygger vi upp vårt självförtroende. När vi bekräftas för den vi ÄR stärks vår självkänsla. Därför kryllar samtiden av bräckliga psykopater à la Trump, svällande av självförtroende och samtidigt förblödande av sin låga självkänsla.

Där börjar också den onda cirkeln. Vi föraktar andras svaghet dubbelt när vi skräckslaget anar den inom oss själva. Följaktligen söker vi ännu mer andras yttre bekräftelse, vilket ytterligare spär på vår inre rädsla. Vi eldar allt mer paniskt på kannibalgrytan vi själva sitter i.

Den svenske författaren och amoralisten Hjalmar Söderberg förutsade isande framtidsmänniskans driftsliv i ”Doktor Glas” (1905):

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.”

Så går det för den som aldrig fått höra att den duger som den är. Så går det för den som omger själen med ett tomrum.

Vad kan vi göra för att råda bot på hungern?

Kanske, i nästa samtal runt kaffebordet, prata mindre och lyssna mer?

Kanske inte stanna till så ofta framför spegeln?

Kanske inte skryta på Instagram, skrika på Twitter, och söka ständiga styrkekramizar på Facebook?

Utan i stället läsa en bok, en snäll en. Måhända högt, för någon annan?

För trots allt, som Dagerman skrev: ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”