Samtidens alla kokade grodor
Dagens dubbla ledarspaning noterar hur vi går mot en politisk kokpunkt i både Finland och Sverige – men så sakta att vi knappt märker det.
Det börjar bli ett slitet uttryck, det om den kokade grodan. Det påstås att en groda som placeras i långsamt upphettande vatten inte märker att det blir allt varmare. Till sist kokas den stackars amfibien och dör utan att förstå vad det är som händer. (Alltsammans lär vara båg, men det är en annan historia.)
Metaforen tillgreps av den amerikanske vicepresidenten och klimatdebattören Al Gore, när han i dokumentärfilmen ”En obekväm sanning” liknade mänskligheten och dess blindhet inför klimatkrisen med den kokade grodan. Och visst är det så, högst bokstavligen. Vi kokar långsamt bort på planeten Jorden.
Men samtiden är full med kokade grodor, inte minst på politikens område. Det blir allt tydligare när man synar det som händer både i Finland och Sverige; gränser förflyttas och förskjuts subtilt, steg för steg, utan att vi märker det. Först när vi tar temperaturen på vattnet förstår vi att vi befinner oss mitt i en process som är allt annat än avstannande; att kokpunkten kommer allt närmare.
Begrunda. Skrev verkligen Finlands fyra regeringspartier nyligen under en överenskommelse om att inte vara rasistiska? Och kallade Ålands riksdagsman Mats Löfström dokumentet för ”historiskt”?
Och var det verkligen in i det sista osäkert om ett av partierna (Sannfinländarna) skulle gå med på att ta avstånd från rasism och diskriminering? Och, efter omröstningen, underströk detta partis ledare (finansminister Riikka Purra) att överenskommelsen bara gällde partiets ministrar, inte rörelsens alla andra företrädare?
Jo, detta har faktiskt hänt. Och när nu en (1) av de tio folkvalda i den Svenska riksdagsgruppen (Eva Biaudet) i fredags dristade sig till att rösta blankt i förtroendeomröstningen till sagda partiledare, ja då anses det vara ett problem. Gruppens ordförande (Otto Andersson) har till och med sagt att han ska ”föra en grundlig diskussion på tumanhand med [Biaudet] om situationen”.
Situationen?
HÄR är situationen: Finlands regering krisar när den ska ta avstånd från rasism, ministrar använder n-ordet i riksdagens talarstol och den enda regeringspolitiker som säger ifrån ska läxas upp.
Härliga tider.
Åsynen blir densamma när man vänder blicken mot broderfolket i vårt västliga grannland. Samma försåtliga steg mot avgrunden, samma förskjutna värderingar. Den hållningslösa minoritetsregeringen Kristersson går lydigt i Sverigedemokraternas ledband och förordar nu att alla offentliganställda ska tvingas bli angivare av papperslösa flyktingar.
Jepp, varje lärare, varje socialarbetare, varje läkare och varje sjukskötare ska enligt ett lagförslag som nu är ute på remiss förråda sina klienter. Den nyförlösta modern ska rapporteras till polisen av barnmorskan, dagispersonalen ska sätta Migrationsverket på småttingarna. Det ska sägas att förslaget väcker vrede i stora lager, men det har ändå initialt understötts av såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och Liberalerna. Det hade varit omöjligt för ett par år sedan.
Något som förenar grodkokarna i bägge länderna är den föraktfulla synen på kulturen. I Sverige har Sophia Jarl, moderat kommunalråd i Norrköping, helt sonika utraderat kulturen som självständig sektor. Norrköpings kommun ska nu placera kulturverksamheten under ett så kallat ”Tillväxtkontor”; biblioteken ska sorteras under ”Livskvalitet” och museerna hamnar under ”Attraktionskraft”. Jarl tillhör den sortens nyliberal som programmatiskt kallar kulturstöd för ”bidrag”, i Finland har Riikka Purra gjort likadant.
”Också i Finland hör vi samma toner”, skriver Philip Teir i en krönika i Hufvudstadsbladet nyligen, och noterar att Sannfinländarna dessutom ställer krav på lydnad från de kulturinstitutioner man så nådigt fortfarande ger ”bidrag” till:
”Efter helgens antirasistiska demonstration i Helsingfors hördes sannfinländska röster som ansåg att konstnärliga organisationer som får statligt stöd inte borde kritisera regeringen, vilket, som Rosa Meriläinen påpekade, låter som tongångar direkt hämtade från Viktor Orbáns Ungern.
Det vittnar också om en djup misstro mot kulturarbetare, som knappast fötts ur rationell samhällsanalys utan hör till samma mobbarfasoner som man hittar i nätets undervegetationer. Skillnaden är att det numera uttalas av ministerpartier.”
Vattnet blir allt hetare runt oss. Och grodor är vi allihopa, allihopa.
