Samstämmigt i stadshuset?
Stadsfullmäktige är nästan lika stort som lagtinget. Och har i vissa avseenden mera makt. Den mångomtalade beskattningsrätten. Sju partier kämpar om inflytandet mot åtta i lagtingsvalet. Det är inte helt ointressant hur det går.
Det som skiljer stadsfullmäktige från lagtinget – om man frånser lagstiftningen – är att alla i stadsfullmäktige i första hand arbetar för det man ser som stadens bästa medan man i lagtinget förväntas se till hela landskapets bästa. Prioriteterna ser litet olika ut.
Det här betyder också att partierna i landskapspolitiken ibland får gå en liten balansgång när det står mellan stad och landsbygd, vilket händer ibland. Det ser märkligt ut om en politiker röstar på ett sätt i fullmäktige och på ett annat i lagtinget.
Men för det mesta är det lugnt. Och faktum är att det är rätt lugnt också inom stadspolitiken. Alla partier vill ha en ekonomi någorlunda i balans, vill satsa på vård, skola och omsorg och vill definitivt inte höja skatten. Många utanför Mariehamn skulle känna sig lyckligt lottade om de kom undan med 16 procent.
Av de program som har distribuerats kan man också läsa sig till att satsningen på Trobergshemmet är något alla förespråkar. Det är en stor satsning och med tidigare stora investeringar i bagaget har staden en märkbar skuldbörda. Men medan liberaler och socialdemokrater räknar med att det jämnar ut sig när de stora satsningarna är över så skriver de frisinnade ut att eventuella överskott skall användas till att betala bort på skulden.
Alla vill ha mera bostäder och ser stadens bolag Marstad som en viktig del där. Men när socialdemokrater och liberaler ser Marstads roll ur ett socialt perspektiv; billiga respektive tillgängliga bostäder, så vill de frisinnade att Marstad och privata skall bygga på lika villkor.
De frisinnade och socialdemokraterna har olika syn på skolorna – två eller tre 1–9-skolor. Liberalerna säger att man vill satsa, men inte hur. Däremot sätter man ett definitivt tak på 200 euro för dagisavgiften.
Centern vill ha små undervisningsgrupper i skolan och hög kvalitet på barnomsorgen, men säger inget om avgift. Däremot handlar mycket om just ungdomar och insatser för dem. Och centern vill ha bio i kk-huset.
För och emot gupp på Ålandsvägen och andra gator i stan, för och emot avgiftsfri stadsbuss. Är det tillräckligt skiljande frågor för att väljarna skall ta definitiv ställning för eller emot något parti. Kanske inte. Men varför konstruera problem om det inte finns?
Intressant blir det att se om valsamarbetet mellan frisinnade, obundna och centern ger resultat. De frisinnade och socialdemokraterna har nu 8 mandat var, liberalerna 7, centern 2 och de obundna 1. Dessutom finns framstegsgruppens ena mandat, som går till någon av de andra eftersom gruppen inte ställer upp. Kanske till (fs) eller (ob).
Även om man som väljare kan tycka att det inte finns så mycket att kämpa om, att det mesta ärligt talat är rätt bra, så är kandidaterna fler än senast. Eller kanske just därför. 139 mot 134 för fyra år sedan.
Socialdemokraterna har den här gången inte mindre än 44 kandidater, tolv fler än senast. Centern har nästan fördubblat sina kandidater, från 6 till 11. Ålands framtid har fördubblat från 4 till 8.
Om fler kandidater ger fler röster så kunde man tro att de frisinnade med 30 kandidater mot 34 senast ligger risigt till som största parti tillsammans med socialdemokraterna. Men där kommer centern och de obundna till hjälp. Deras röster läggs till de frisinnades, så alla räknas som ett enda stort parti. Åtminstone tills valet är räknat.
Liberalerna har i år 36 kandidater mot 40 senast. Håller de sju mandaten?
Genom att lagtings- och kommunalval ordnas samtidigt så hamnar kommunalvalet ohjälpligt i skuggan av lagtingsvalet. Det är litet synd, för många av de frågor som avgörs i kommunerna hör till dem som berör oss närmast.
Det är inte världsomstörtande frågor hur skolor, gator och dagisar och äldreboende ordnas. Men det är viktigt. Varenda en av oss berörs, inte bara i ett utan i flera skeden av livet. Så det finns all anledning att rösta!
