Samhällets spelbolag ska inte syssla med vård
Är det fult att göra pengar på spel? Är det moraliskt och därmed också politiskt fel att göra offentlig sektor mer eller mindre beroende av en verksamhet som kan leda till vissa individers missbruk och misär?
Var slutar det allmänna ansvaret, och var börjar individens ansvar?
När allt har gott på tok och missbruket gått över styr, vad ska samhället sörja för?
Dessa frågor är svåra, men egentligen är de redan besvarade.
Det är med spelandet som med alkoholen. Man vet att det är skadligt. Man vet att det för vissa leder till ett livslångt missbruk, till splittrade familjer, stora sociala problem och kriminalitet. Man vet att ökad tillgänglighet ger ökad konsumtion, och att ökad konsumtion leder till ökat missbruk.
Med alkoholen som med spelandet har vi kommit överens om en monopolsituation och vissa begränsningar för hur verksamheten ska utformas. Monopolet ska vara den goda langaren, det goda spelbolaget, den som både manar till besinning och till lönsam, ökad konsumtion.
I marginalen finns missbrukarna, centralt på scenen de vinsmuttande, finsmakande festdrickarna, nöjesspelarna bland vänner, pokerturneringarna och bjudresorna.
Missbruk och kriminalitet handhas och bekostas av social- och sjukvården, alltså av oss alla gemensamt. Först säljer vi spriten eller spelen och förtjänar grova pengar på det, sedan får vi betala tillbaka en del för att ta hand om dem som blir sjuka av det. Det är kontraktet.
Är det fel?
Om svaret är ja, då måste samhället omedelbart sluta med verksamhet som kan vara skadlig, oberoende av pengarna. Erfarenheterna från förbudstiden vad gäller alkohol är dock inte uppmuntrande. Folk söp ändå, och den verksamhet som försåg drickarna med sprit blev omfattande och mycket ljusskygg.
Det finns inga möjligheter att reglera spelmarknaden så att allt penningspel skulle förbjuda, särskilt inte i den globala datoriseringens tid.
Så, vad gör man?
Så gott man kan. Man diskuterar frågan, ständigt. Man kräver av sina goda spelbolag och sitt alkoholmonopol att de ska göra sitt bästa för att motverka sin egen framgång, att de ska ta mesta möjliga hänsyn till följderna av verksamheten, att de inte ska förblindas av vinstkraven utan också leva upp till sitt stora ansvar.
Roger Thörn, föreståndare för Kolmårdens behandlingshem, vill att spelbolagen ska delta i vården av spelberoende. Han vill ordna anhörigkkurser och träffar, och tycker att även små pengar från spelbolagen skulle vara till hjälp. Hans desillusionerade kommentar är: ”Men spelbolagen har ett enda uppdrag, och det är att sälja spel så mycket som möjligt.”
Så är det verkligen. Man förstår att Roger Thörn vill ha mer resurser, och de resurserna borde han få, men inte av spelbolagen direkt. Åtminstone inte utan någon form av mellanhand eller reglering. Ålands penningautomatförening ger sin vinst till sociala och kulturella och samhällsnyttiga ändamål. Därifrån kan man välja att kanalisera pengar till vården av spelmissbruk.
Ett samhällsägt spelbolag ska tjäna pengar, och göra det på ett korrekt, lagligt och i möjligaste mån kontrollerat sätt. Precis som Alko ska tjäna pengar på att sälja sprit.
Det är så vi bestämt, och då duger det inte att dutta bort sitt dåliga samvete med småpengar från spelbolagen till någon anhöriggrupp. Det är samhällets ansvar, som tillåter verksamheten.
