DELA
Foto: Jonas Edsvik

Samarbetsförhandla med värdighet

Det går ett skalv genom den arbetsplats som står inför samarbetsförhandlingar.
I april meddelade Transmar att 24 personer berörs av samarbetsförhandlingar. I juni meddelade Plasto efter samarbetsförhandlingar att en och en halv tjänst försvinner och att hela arbetsstyrkan på 29 personer permitteras. Åland Posts samarbetsförhandlingar i juni berörde elva personer och slutade med att en person blev uppsagd. Försäkringsbolaget Alandia sade upp åtta personer efter samarbetsförhandlingar i april.

I nuläget är femton arbetsplatser hotade på Chipsters och 25 tjänster berörs då Paf samarbetsförhandlar.

”Samarbetsförhandla” är ett märkligt uttryck, för sällan handlar förhandlingen om samarbete, utan om att samarbetet ska upphöra.

Företag som överväger åtgärder som leder till stora förändringar för personalen måste samarbetsförhandla. Det berör inte personliga, enskilda uppsägningar, utan strukturella förändringar.

Att ett företag samarbetsförhandlar betyder vanligen att ekonomin svajar. Personalavgifter är en av de dyraste utgifterna för alla företag, och det är bland personalen man kan skära.

Hur kan företaget effektivisera och slimma ihop sig? Vem klarar företaget sig utan? Vilka uppgifter kan någon annan göra? Vem har luft i sin arbetsbeskrivning och kan jobba mer? Vad ska företaget inte syssla med, och vem utför de uppgifterna? Finns det någon som snart går i pension?

Det är på alla sätt otrevliga frågor.

Beroende på hur stort företag är, pågår samarbetsförhandlingarna under olika lång tid. Paf meddelade till exempel att förhandlingarna pågår minst sex veckor.

Under de veckorna ska ledningen och de fackliga representanterna komma överens. Det innebär vanligen stängda dörrar, oroliga blickar och sänkta röster.

Personalombudet får förstås inte säga något om förhandlingarna innan de är avslutade, och situationen är svår för alla. Både för de som vet, de som anar och de som inte förstår något alls.

Samarbetsförhandlingar tar fram både det värsta och det bästa hos människor. På bordet ligger individers försörjning. De flesta av oss har lån, plikter och ansvar. Det är rimligt att bli livrädd om förutsättningarna för ens tillvaro riskerar försvinna.

Och människor reagerar på olika sätt då de blir rädda. Mindre vackert är att kasta sina kollegor under bussen. Det vill säga sprida rykten om hur lite kollegan X jobbar, och hur dåligt kollegan Y presterar. Rent skitsnack som inte gagnar någon, allra minst stämningen på arbetsplatsen.

Ju längre samarbetsförhandlingarna pågår, desto större är risken att skitsnacket sprider sig.

Andra klarar av att hantera sina rädslor med större värdighet. Med stoiskt lugn jobbar de på som vanligt, på ytan oberörda av tisslet och tasslet.

Att bli arbetslös kan vara en lika stor kris som anhörigas dödsfall och skilsmässa. Livet som man känner det rubbas och förändras, den planerade framtiden försvinner. Vad ska hända med mig?

Vi lever i en kultur där arbetet värdesätts in absurdum. En av de första frågor vi ställer nya bekantskaper är ”vad jobbar du med?”. Att plötsligt förlora sitt jobb kan trigga känslor av utanförskap och av att ha förlorat sitt värde.

Från en arbetsplats som genomlevt sin beskärda del av samarbetsförhandlingar vill jag ge två rekommendationer:

1) Bete er. Var som folk. Gör inte situationen värre genom att prata skit.

2) Om man hör till dem som blir uppsagda: ta emot det stöd som förhoppningsvis erbjuds i form av professionell hjälp. Att vara arbetslös är inte samma sak som att vara värdelös. Ibland behöver man hjälp för att komma ihåg det.