Så ser den relativa fattigdomen ut
Varför är gränsen för relativ fattigdom högre på Åland än i riket och Sverige? Jo, just för att den är relativ. Fattigdomen mäts i relation till hur andra har det, därför ser den något olika ut från samhälle till samhälle.
Den utredning om ekonomisk utsatthet och social trygghet på Åland som Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub har kommit med ger massor av intressant stoff att analysera.
Det som har väckt mest uppmärksamhet är att 13 procent av hushållen ligger under den relativa fattigdomsgränsen. Och då beaktas enbart hushållets egna inkomster typ pensioner och löner. Bostadsbidraget hjälper i någon mån, utkomststödet ännu mer. För ensamstående med barn tillkommer dessutom barnbidrag och underhållsbidrag, som åtminstone statistiskt lyfter upp hushållet över fattigdomsgränsen. Detta förutsatt att barnen inte är fler än två.
För att kunna sätta sig in i vad som kan göras behöver man veta hur den relativa fattigdomsgränsen räknas fram. Man utgår från medianinkomsten per hushåll. Det finns en särskild formel för hur man beräknar inkomsten per hushåll, men den kan vi bortse från här. Medianen får man genom att ordna hushållen efter inkomst, från den lägsta till den högsta. På mitten, där det finns lika många med lägre inkomst på den ena sidan och med högre inkomst på den andra, där ligger medianen.
Medianen påverkas med andra ord inte på samma sätt som medelinkomsten av ett antal väldigt höga eller väldigt låga inkomster.
Diagrammet här intill visar hur systemet fungerar.
I samhället finns vanligen rätt många med låg eller medelhög inkomst, men få med riktigt hög inkomst. Det symboliseras av den på slutet brant stigande kurvan. Medianen ligger i mitten oberoende av hur inkomsterna ser ut till vänster och höger så länge de är lägre åt ena hållet och högre åt det andra.
I ett rikt samhälle kan man utgå från att medianlönen ligger högre än i ett fattigt, men den dras inte uppåt av några få jättehöga löner.
Den relativa fattigdomsgränsen går vid 60 procent av medianlönen. Normen är satt av EU (gränsen kan i vissa fall gå vid 50 procent). De som förtjänar mindre än 60 procent av medianlönen är med andra ord fattiga i relation till resten av hushållen i samhället. Eftersom medianlönen ser olika ut från samhälle till samhälle så gör också fattigdomsgränsen det.
Men den intressanta frågan är nu hur man enklast gör sig av med fattigdomen.
Blir de fattiga färre om vi sänker inkomsten för de rika, det vill säga jämnar ut skillnaderna uppifrån? Nej, det händer absolut ingenting så länge de till höger om medianlönen ligger högre än de till vänster.
Det är på den andra sidan åtgärderna skall sättas in om fattigdomen skall avlägsnas. Det är genom att höja inkomsten för dem som ligger under fattigdomsgränsen som man kan nå resultat. Eller genom att aldrig låta den halka ner under 60 procentsgränsen.
Helt på den säkra sidan kan man ändå inte vara. I ett samhälle med små eller inga löneskillnader finns ingen relativ fattigdom. Men det är ingen garanti för att inte hela samhället lever i absolut fattigdom.
Många av de relativt fattiga i landskapet – samma gäller helt säkert också i resten av landet – är ensamstående äldre personer med kvinnorna i majoritet. De har sin folkpension och inte mycket mer. Yngre pensionärer har vanligen en arbetspension som gör att inkomsten klättrar över fattigdomsgränsen. Vill man vara cynisk så kan man alltså hävda att en del av problemet löser sig självt.
I dag kan samhället sätta in bidrag för att de fattigaste skall ha råd att leva. Bidragen betalas med våra skattepengar, vilket berör också dem på den övre sidan av medianinkomsten. Men bidrag av typen utkomststöd är tänkt som tillfällig hjälp. Det kan inte vara så att vi har byggt ett samhälle där ensamma gamla människor och ensamstående med barn inte ryms in.
De gröna i riket brukar tala för medborgarlön som en grundplåt att stå på. I de här fallen låter det som en bättre lösning än bidrag, men stödet från andra partier verkar mer iskallt än svalt.
Antagligen händer ingenting alls. Men visst skulle det vara intressant att få svar på frågan hur det kommer sig att pensioner som samhället betalar ut inte räcker till för att folk skall nå över fattigdomsgränsen.
