Så kan man också ta över den politiska scenen
Har någon den senaste tiden hört talas om något annat parti än centern?
Med sällan skådad bypolitik har man lyckats dra all uppmärksamhet till sig. Må så vara att utspel i olika riktningar inte är någonting nytt inom partiet, men ser man inte att det tär på trovärdigheten?
Bypolitik låter inte vackert, men vad skall man kalla det? När först talmannen lierar sig med sin by i Lemland mot partiet och regeringssamarbetet i tunnelfrågan och sedan Vårdös röstmagnet hotar med Bryssel ifall det görs inbesparingar på just hans färja.
Det är inte första gången, nej. Anders Englund har ställt till det förr med sin högst personliga partilinje. För 5 år sedan lämnade Britt Lundberg arbetet i centergruppen i protest mot att Englund tilläts rösta med oppositionen mot partiets och regeringens linje medan de övriga förväntades följa en linje som kanske inte tilltalade alla. Men i politiken måste man som bekant kompromissa.
Då blev det så småningom räfst och rättarting i gruppen.
– Det var det värt om det blir ändring, kommenterade Lundberg tiden hon var borta från grupparbetet.
Och gruppledaren Runar Karlsson tyckte turbulensen rensade luften och förde med sig något positivt.Nu var alla medvetna om spelreglerna.
Ett år senare visade det sig att Anders Englund inte deltog i de tre regeringsgruppernas – centern, socialdemokraterna och frisinnade – gemensamma möten. Om han inte fick eller inte ville blev inte helt klarlagt, däremot nog att såväl socialdemokraterna som de frisinnade upplevde honom som en belastning.
Själv hade han inga planer på att ändra sig. Han krävde att just han skulle få rösta som han ville i olika frågor. Däremot lovade han att stöda regeringen vid en eventuell förtroendeomröstning.
Varför tolereras detta?
Det finns säkert många som tycker det är rakryggat av Englund att följa sin egen linje. Det är väl det man hoppas på av politiker. Kompromisser, som har döpts om till kohandel, låter däremot fult.
Men fortfarande. För att nå resultat måste man samarbeta. Och då kan man inte rösta emot det som har överenskommits. Så varför får just Englund spela fan med gruppen år efter år?
Nu sägs det att det var Runar Karlsson som utan att fråga kom med sparförslag på Englunds Töftölinje. Samma Karlsson kom visst också med sparförslag på Thörnroos Brändölinje utan att fråga först. Han hade bara kommit överens med gruppen om hur mycket man skulle spara, inte i detalj hur det skulle se ut.
Men å andra sidan, vad är landskapsregeringen till för? Det normala är att lagtinget sätter ramarna och landskapsregeringen formar detaljerna.
I allt utom skärgårdstrafiken?
Varför tolereras detta?
Englund fick 301 röster i senaste lagtingsval. Det är 9,98 procent av centerns totala antal röster. Man slänger inte bort 10 procent av rösterna hur som helst, isynnerhet som man kan anta att många av rösterna är personliga, de följer med Englund till ett eventuellt annat parti.
Englund är skärgårdsbo. Det finns i lagtinget en viss klyfta mellan skärgård och fasta Åland. Thörnroos är också från skärgården, även om hon lika väl som utflyttad saltvikare kunde känna för att samarbeta med Karlsson. Vilket hon alltså inte gör.
Dessutom finns en uppdelning stad – landsbygd, som placerar centerns åtminstone hittills starka kvinna Britt Lundberg med 383 röster i ett stadsbås för sig tillsammans med förra partiledaren och talmannen Roger Nordlund, bypolitiker i Lemland.
Och så finns ytterligare en uppdelning lagting – landskapsregering. Den är alltid tydlig. De som sitter i landskapsregeringen bildar med tiden ett lag. De måste samarbeta om något skall bli gjort. De träffas dagligen, de nöts mot varann. Och grupperna i lagtinget kanske känner sig litet utanför ibland, trots att det är i lagtinget makten sitter. Om lagtinget vill ha den.
Den som kan manövrera allt detta – spela ut folk mot varann? – har en stor chans att alltid komma ner på fötterna, även om utspelen är häftiga. Men ser det vackert ut?
Att döma av reaktionerna i Messa Nyan-spalten är alla inte förtjusta.
