Rimligt med gränser för offentligt hatande
Ska man få hata fritt i Finland?
Det tycker Samlingspartiets ungdomsförbund, som bland en rad andra hårresande förslag också vill avkriminalisera hets mot folkgrupp. Flankstöd fick de omedelbart från Sannfinländarnas Jussi Halla-aho, som ska lämna in en lagmotion i frågan.
Motivet för de unga samlingspartisterna är att debatten ska vara fri och att också obekväma sanningar ska få sägas. Till Hbl säger ungdomsförbundets ordförande Susanna Koski så här:
”Termen hatretorik är besvärlig, vad menas med det? För oss är det väsentliga att diskussioner som förs i olika forum är fri. Ingen ska dömas för sina åsikter, det avgörande ska vara om handlingar är kriminella eller inte.”
Utgångspunkten för denna och liknande tankegångar är att det finns sanningar som inte får sägas, dels på grund av en övergripande hinna av politisk korrekthet, dels av rädsla för utfrysning, dels av rädsla för rättsliga påföljder.
Det finns en icke föraktlig dos konspirationsteorier i detta, ett självpåtaget martyrskap över att vara den enda som vågar säga att det blir problem med invandring, att vissa folkgrupper är mer benägna att begår brott än andra och så vidare.
Ursprunget till lagstiftningen och andra liknande begränsningar är andra världskrigets övergrepp och massmord uttryckligen på grupper av människor som pekades ut utgående från etnicitet, språk, sexuell läggning eller ras. Folkgrupper.
Förintelsen hade inte kunnat äga rum utan den då fullt lagliga hetsen, den demoniserande fiendebild som byggdes upp bland annat kring judarna, och som gav en tillräckligt bred förankring bland folk för att betrakta den folkgruppen som så främmande att man kunde behandla den som mindre mänsklig än andra.
En fri diskussion är oerhört viktig, och ska påläggas så få restriktioner som möjligt. I den bästa av världar skulle debatten dessutom vara balanserad, insatt, faktabaserad och fri från fördomar. Så är inte fallet.
Även i den debatt som i dag får föras inom lagens ramar får grovt kränkande saker sägas utan rättsliga påföljder. Ibland vågar de debattörer som vill påvisa hur förtryckta de är inte stå för sina stolligheter, och uttrycker sina åsikter anonymt. Ofta uppfattar de att det faktum att de inte ges spridning i massmedia är ett åsiktsförtryck, inte ett simpelt uttryck för ointresse, eller att budskapet uppfattas som osant och irrelevant.
Allra värst tycks det vara att rasistiska, hätska och kränkande åsikter inte får stå oemotsagda, som om själva premissen för den ”fria” diskussionen vore att det är en sanning som ska uttalas, inte en möjlighet att genom att bryta sina åsikter mot andras faktiskt bredda sina egna.
I ett modernt och civiliserat rättssamhälle får man inte sprida hat, lögner och uppmaningar till våld mot andra grupper av människor, lika lite som man får göra det mot individer. Det är en rimlig begränsning.
Och de människor som i offentligheten vill argumentera för människors olika värde, restriktiv invandrarpolitik, invandrad kriminalitet och alla andra gamla trötta myter om den okända andra får lov att göra det inom rättssamhällets gränser.
