Revolutionen runt hörnet
På ett område har landskapsregeringens infrastrukturpolitik varit förtjänstfull: busstrafiken. Hur kan den utvecklas ytterligare? Vi tillåter oss att drömma en smula.
Som denna sida tidigare har noterat är en av de mest effektiva ministrarna i den nuvarande landskapsregeringen en av de mest lågmälda. Med nästan tjänstemannaliknande diskretion och kompetens har infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) levererat en präktigt underuppmärksammad reform, nämligen zonindelningen för bussar. En Eckeröbo åker för halva priset till Mariehamn numera, utan att någon annans biljett har fördyrats. Även månadskortets pris har sänkts med 50 procent. På stadsbussidan är också Mariehamn zonmässigt integrerat med både Jomala och Järsö.
Den som varit på presskonferens med Wikström angående framtidens busstrafik på Åland vet dessutom att han brinner för de möjligheter som den nya tekniken erbjuder – självkörande stadsbussar är inte science fiction på infrastrukturministerns planet. Och elbussar på våra landsvägar skulle redan vara ett faktum om inte krångel med upphandlingsreglerna och en olycklig personalomsättning ställt till det på infrastrukturavdelningen.
Allt detta är fantastiskt – och framsynt.
För om det är något som Åland i flera bemärkelser behöver så är det en utvecklad busstrafik. Dels har vi fler bilar per capita än de flesta andra länder och regioner – mer än ett registrerat motorfordon för varje man, kvinna och barn! – vilket är uselt för miljön och rimmar illa med utvecklingen i stort. Dels skenar bränslepriserna på ett sätt som känns definitivt. Kostnaden för fossila drivmedel kommer att bränna i plånboken på ett helt annat sätt än vi är vana vid framöver, vare sig kriget i Ukraina är över imorgon eller inte.
Vi behöver kort sagt bussar. De goda nyheterna där är att Åland med sin behändiga storlek antagligen är det perfekta lokalsamhället för en utvecklad busstrafik och att tekniken redan finns eller mycket snart är på kommande. Vår ”busspontential” är enorm.
Låt oss drömma lite!
Så förbaskat mycket skulle det inte kosta att utöka turlistorna på landsvägarna. Fördubblad turtäthet (förbilligad genom förarlösa bussar?) skulle betyda enormt mycket för den halva av Åland som bor utanför Mariehamn. Det som ofta hindrar oss ute på landet från att lämna bilen hemma är dock problematiken med att ta oss ut till ”stora vägen” från våra byar. Här vore en enkel lösning att bygga fler parkeringsplatser ute på knutpunkter längs vägarna. Gärna med tak, för dem av oss som cyklar!
Vill man vara riktigt djärv kunde man också drömma om förarlös matatrafik. Tänk en söt liten podd som sniffar runt ute i byarna i Eckerö efter passagerare att leverera till den stora bussen in till Mariehamn! Alla de som månar om landsbygdens fortlevnad och vitalitet borde spetsa öronen här.
Detta borde väl i sanning vara en ny vinnande valfråga för Centern? Istället för en tunnelsatsning på ett par hundra miljoner euro för 527 Föglöbors skull, ett rejält infrastrukturlyft för 14 000 landsbygdsbor till en bråkdel av kostnaden … Gör matten, Veronica Thörnroos!
Den som tror att detta är fria fantasier får tänka om. En digital reseplanerare är till exempel på kommande mycket snart, så att ålänningar ska kunna få den bästa bussrutten upplagd för sig på nätet, komplett med anslutningar till skärgårdstrafiken. Transpondrarna är på plats i både bussar och färjor och Nyan erfar att systemet redan skulle varit igång om man inte i sista stund upptäckt säkerhetsluckor som behövde åtgärdas (den där inhackade snoppen på skärmen på Bussplan i Mariehamn blev antagligen en väckarklocka för it-teknikerna).
Framtiden är med andra ord nästan här, och det väntar en revolution runt hörnet. Glöm bara inte bort att berätta om den tydligt och högt, Christian Wikström, för det är den värd.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
