Revirpinkande försvårar samarbete
I mitten av juli kom nyheten. Den gemensamma räddningsmyndigheten såg ut att falla samman. Detta efter att i princip allt var klart.
Många turer senare ser det nu att bli en myndighet, men vägen dit är talande för åländsk samarbetsförmåga över kommungränserna: den är ofta snårig och revircentrerad.
”Det är otroligt tråkigt och sorgligt att det ska bli på det här sättet, jag trodde vi var i princip i hamn och att vi var överens om hur vi skulle göra.”
Så sade Räddningschef Karl Nordlund i Nya Åland den 17 juli, efter att Räddningsområde Ålands landskommuner aviserat sin tvärvändning i frågan om en gemensam myndighet. Avtalsförslaget för den nya myndigheten var på slutrakan när uteblivna svar från staden väckte missnöje hos Räddningsområde Ålands landskommuner. Då rådde man sina medlemskommuner att säga nej till samarbetet.
Harry Jansson (C), kommunstyrelseordförande i Jomala, utlyste stormöte för att reda ut frågorna, där myndighetens framtida placering var den mest brännande.
Kansliminister Nina Fellman (S) konstaterade att frågan utmynnat i en revirdiskussion. För slutligen verkade det handla om att landsbygden inte ville se den nya myndigheten i räddningsverkets lokaler.
Den 3 augusti svarade staden på de fyra frågorna, men det var en förvånad infrastrukturdirektör som uttalade sig om debatten. Från stadens sida var förhandlingarna avslutade och avtalet i princip klappat och klart när RÅL drog i handbromsen.
På det möte som hölls 14 september i fjol, och där flera representanter från både staden och Jomala var närvarande, tog Harry Jansson och stadsstyrelsens ordförande Tage Silander i hand på att man var överens om avtalstexten och att inga fler krav skulle läggas till från någon sida.
Men efter att ha läst stadens svar på de fyra frågorna så backade även Jansson och sade sig hålla med RÅL. Lokalen var den springande punkten även för honom. Detta trots att staden gått ut och förtydligat att myndigheten blir en helt separat organisation med egen budget och nämnd.
”Man ska inte blanda en operativ enhet med en räddningsmyndighet”, säger Jansson i början av augusti till Nya Åland.
Efter många om och men står det klart att den nya myndigheten placeras i Tekniska verken, inte i räddningsverkets lokaler – trots att räddningschefen talat sig varmt om eventuella synergier. Men från stadens synpunkt verkar lokaliseringen ha varit en icke-fråga till börja med.
”Staden har inte vänt i den här frågan (…) det som skett är att jag har gjort ett förtydligande om placeringen”, säger Söderlund.
Så vad handlade allt om egentligen? Var det ett missförstånd? Var det en styrkemätning?
En tolkning av situationen som gjorts gällande är att det finns en oro från landsortskommunerna att räddningsverket skulle överta allt mer på bekostnad av kommunerna. Redan 2011, när en gemensam myndighet började diskuteras, kände de frivilliga kårerna sig hotade och det fanns inslag av konkurrenstänk samt olika syn på hur man ger bäst service till invånarna.
För den utomstående kan det tyckas som småaktigheter, schismer i kommun/stadspolitik och revirpinkande som låg till grund för det havererade avtalet och dess långtandade avslut. Men en sak är säker, det är inte första gången som samarbeten över kommungränserna visar sig överdrivet komplicerat.
De åländska kommunerna hade möjligheten att tillsammans enas kring en lösning för att samordna socialtjänsterna, den omtalade KST. Det lyckades dock inte och nu träder den tvingande delen av lagen i kraft.
Konflikterna mellan västra Åland och Södra Ålands högstadiedistrikt är en annan långkörare som ännu inte utmynnat i en lösning godtagbar för alla parter. Då ska vi inte ens börja prata om kommunsammanslagningen, där den mest sannolika frivilliga samgången, Geta-Finström-Sund, föll på målsnöret och resten ser ut att bli dystra, tvingande affärer.
Redan för drygt tio år sedan, när man alltså började diskutera den nya räddningsmyndigheten så fanns det många farhågor och motsättningar, men alla som Nya Åland talade med då framhöll då vikten av att ”Alla som behöver hjälp på Åland får det”. Åland är litet och vi behöver varandra. Revir- och konkurrenstänk skadar snarare än gynnar.
Det är viktigt att ha i åtanke även i samarbetsfrågor som inte handlar om liv och död.
