Respekt och ansvar ledord för Parkgatan 24
Det händer mycket jobbiga saker på Parkgatan 24, men det är inte ett boende i total misär. Kanske är det för den grupp som bor där det bästa möjliga.
Det är ingen idé att dansa runt det, eftersom alla redan vet det och tar med det i beräkningarna och i sin tolkning av det inträffade. På Parkgatan 24 bor det mest äldre missbrukare. De flesta super och har gjort det länge.
Det är ingen värdering, det är ett faktum.
När staden renoverade huset 1993 gjorde man det med de bästa intentioner. Man ville ge möjlighet också för ”kronikerna” att bo vettigt och värdigt, i ett riktigt hus med värme och vatten i varje lägenhet och eget hyreskontrakt.
Som väntat, så blåögd var väl ingen att man inte visste att det skulle bli så, har problemen varit många. Det festas hårt i huset, som det självklart görs när man har flera inbitna alkoholister boende i samma hus. Det händer olyckor, det blir bråk, bränder startar och spisplattor glöms på.
Den senaste mer allvarliga branden var bara en fråga om tid.
Frågan är, vad kunde man ha gjort annorlunda. Vad kan man göra annorlunda. Borde det finnas en mer övervakad boendeform, så som Andreashemmet, ett omsorgsboende för alkoholister som lades ner när Parkgatan 24 renoverats.
Svaret är förmodligen nej. Den typen av personaltungt, övervakat och nyktert boende blev för dyrt utan att ha någon nämnvärd effekt på missbruket eller på de boendes livsvillkor.
Borde de boende på Parkgatan 24 placeras ut på annat sätt, integrerade i vanliga hyreshus med icke missbrukande grannar?
Svaret är åter nej. En sådan strategi skulle stöta på patrull från start, och det är dessutom inte rättvist att sätta ett övervakningsansvar på grannar som inte har möjlighet och medel att göra någonting.
Efter renoveringen av fastigheten fanns det en förhoppning att även andra än missbrukare kunde lockas att bo i lägenheterna. Det visade sig inte vara möjligt, vilket betyder att husets 11 lägenheter nu bebos av människor med långvarigt missbruk och ibland livslångt utanförskap i bagaget.
Det är många problem samlade. Om något ska göras så vore det i så fall att koncentrationen av denna typ av boende till bara ett ställe kunde lättas upp, att det fanns något mindre enheter där möjligheten till lugn och ro var något större.
För att fortsättningsvis tala klarspråk: Detta är inte en grupp som i konventionell mening kan ”räddas” eller ett problem som kommer att försvinna. Samhällets ansvar består inte bara i att erbjuda resurser för att ta sig ur missbruket, utan att vara klarsynt nog att se och göra bara det medmänskligt nödvändiga.
De automatiska brandlarmen i lägenheterna har fungerat effektivt. Utan dem hade långt fler allvarliga olyckor inträffat.
Det kunde finnas en större samhällelig närvaro i huset, kanske i form av handledning och vardagligt nyktert sällskap, men det är inte möjligt att ha en ständig övervakning på plats.
I detta fall måste vi vägledas av lika delar respekt och ömhet. På Parkgatan 24 bor folk. Det är människor som i sina liv betalat ett högt pris för sina misstag och för den fria tillgängligheten till sprit och andra substanser. De har förvisso ett ansvar för sina liv.
Och vi, deras medmänniskor, har ett ansvar för dem.
