Regnbågsfyren jobbar för att inte behövas
Varje fredag under sommaren har Nya Åland inbjudit en åländsk förening att berätta om sin verksamhet och sin syn på Åland.
Dagens gästskribent är Lina Antman, medgrundare och ordförande för Åländska hbt-föreningen Regnbågsfyren.
När jag växte upp fanns det inga homosexuella på Åland. Och absolut inte transsexuella. På tv kanske, men inte på riktigt i vårt vanliga, vardagliga liv med skola, jobb och förkylningar.
Nej. Det är naturligtvis inte sant. Men det var nog så de flesta av oss upplevde det. Det var nåt så fullständigt frånvarande, att inte ens vi som var homo/bi/trans begrep riktigt att det var så det låg till. Man kände sig mest lite konstig. Defekt liksom, som inte riktigt fick grej på det där med kärlek och förhållanden.
Och det är just därför Regnbågsfyren finns idag. För att inte ännu en generation hbt-ungdomar ska behöva växa upp i tron att de inte finns, att de är ensamma eller bara konstiga. För att de unga ska veta att de är välkomna tillbaka till Åland efter studierna, att de kan skaffa familj och barn om de vill och vara välkomna på dagis. För att de äldre, som kanske i tiderna flydde ett Åland där de inte fanns, ska känna att de är välkomna tillbaka. För att de äldre, som kanske inte flydde Åland, men ännu varken vill eller vågar berätta sanningen om sitt eviga (skenbara) singelliv, ska känna att det är okej att komma ut. Den som inte finns, blir inte heller sedd.
Regnbågsfyren är just därför hela Ålands förening. Vi finns och syns för allas skull – för de hbt-personer som finns på Åland, för deras föräldrar, vänner, kolleger, barnbarn, syskon och klasskamrater. Vi finns också för dig, som tror att du inte är berörd.
Att komma ut och berätta om sin homo(bi/trans)sexualitet för sina närmaste har på många sätt blivit mindre laddat i och med att synligheten för hbt-personer ökat. Men för många är det fortfarande ett stort steg förknippat med många känslor och rädslor. Man är rädd för att bli utstött – av familjen, vännerna, kollegerna, klasskamraterna, samhället. Ingen vill tvingas ut i kylan, bort från gemenskapen. Men ändå, vill jag påstå, är det viktigt att våga komma ut, att våga vara den man är med hela sitt jag. Det är viktigt att vi, hela samhället, visar att det inte spelar någon roll. Fortfarande är självmordsstatistiken bland unga hbt-personer skyhög i jämförelse med heterosexuella ungdomar. Det är inte okej.
Hur kan man hjälpa till att skapa ett omfamnande samhälle där hbt-personer inte väljer en destruktiv väg ut ur sitt vanmående? Tja, ett strå kan vara så enkelt som att inte utgå från att alla är heterosexuella. Fråga inte din dotter vilken kille i klassen hon är kär i. Om den nya på jobbet berättar att det var kärleken som fick honom att flytta till Åland, fråga inte ”vad är det för en tjej då?”. Eller om du frågar ditt (eller någon annans) barn, om hen är kär i någon, fråga just så. Är du riktigt modig, frågar du om den barnet är kär i är en kille eller tjej. Visa att det inte spelar nån roll, och det barnet kommer att växa både i själen, i samhället och dessutom, svara ärligt.
Idag vet de allra flesta vad Regnbågsfyren är och bara det betyder att man inte längre tror att vi bara finns ”på tv”. Och de allra flesta håller med om att det trots allt bara är kärlek det handlar om. Men. Så länge det finns föräldrar som förklarar för sina barn att andra människor är konstiga och att konstigt är fel, kommer det att finnas barn som tycker som sina föräldrar och så länge som det finns det, kommer Regnbågsfyren att behövas. Glädjande nog väljer många unga idag att ha en egen åsikt, om de tycker att föräldrarnas är för inskränkt och självcentrerad.
I motsats till många andra föreningar skulle knappast Regnbågsfyren med stolthet och jubelfyrverkerier fira sitt 100-årsjubileum. För om Regnbågsfyren fortfarande finns år 2104 så hoppas jag innerligen att den gör det av en helt annan orsak än idag.
Lina Antman,
Åländska hbt-föreningen Regnbågsfyren
