DELA

Rätten att inte utnyttjas är också absolut

Representanter för kyrkan på Åland försvarar bikthemligheten: kyrkans tystnad är absolut, även i de fall där prästerna får kännedom om allvarliga brott som sexuella övergrepp mot barn.
Kyrkans inställning är på många sätt förståelig. Visst förlorar bikt och själavårdande samtal en del av sin funktion om man inte kan lita på prästens absoluta tystnad. Och det är säkert inte helt omöjligt för en skicklig själavårdare att, utan att bryta tystnadsplikten, ge offren värdefullt stöd och få gärningsmannen att förändra sitt beteende.
Man kan till och med tänka sig situationer där allvarliga missförhållanden rättats till enbart på grund av att någon vågat ta bladet från munnen, eftersom det som man säger till prästen inte förs vidare.

Nej, i teorin är det inte omöjligt för kyrkan att spela en positiv roll. Men i praktiken har kristna församlingar världen över misslyckats med att verkligen göra något åt övergrepp som man haft kännedom om. Det visar de senaste årens rapporter om katolska pedofilpräster och övergrepp inom inhemska väckelserörelser. Man skall naturligtvis inte dra alla kyrkor över samma kam (till exempel är det sannolikt att de sekulariserade och mer öppna evangeliska kyrkorna i norden fungerar bättre), men misstankar om ett förhållandevis stort mörkertal är befogade.
Det må vara hur det vill med den himmelska makten, men ansvaret för att barn inte far illa här på jorden är i sista hand våra lagstiftares, polisens och de sociala myndigheternas. Och det ansvaret kan ingen annan institution bära.

Som det påpekas i artiklarna i gårdagens Nya Åland är förtroendefrågan ändå komplicerad. Absoluta förtroenden är nämligen något mycket viktigt. Inte bara då det gäller bikt, alla människor har någon gång ett behov av att få tala ut med någon annan – i absolut förtroende. Det man inte får glömma bort är att barn också har en absolut rätt att inte bli utnyttjade.
Däremot är det säkert sant att biktsituationer där sexualbrott mot barn förs på tal är ganska ovanliga. Som utomstående skall man också akta sig för att vältra sig i skräckfantasiernas dunkla rum där cyniska sexförbrytare njutningsfullt lägger ut texten för hjälplösa präster – bakbundna av biktens handbojor. Att sexualbrott väcker starka känslor av avsky är naturligt, men avskyn kan vara förblindande och förhindra en saklig diskussion. De människor som biktar övergrepp hittar antagligen i kontakten med prästen en kanal för sin ångest och i allra bästa fall ett sätt att förändra sitt beteende. Låt vara att det är ett fegt sätt att smita undan sitt ansvar.

I termer av tröst och ångestlindring kan kyrkan alltså mycket väl ha något att erbjuda så väl offer som förövare, men det går inte att frikoppla en del sidor av brottet från andra. En gång i tiden hade kyrkan monopol inte bara på själavården utan också på en massa funktioner som i dag övertagits av de sociala myndigheterna. Att göra polisutredningar, att erbjuda psykologisk vård för offren och kriminalvård och straff för förbrytarna är inte längre kyrkans uppgift – kyrkan har inte ens den kompetensen.
Samhället måste helt enkelt ha garantier för att kunskap om pågående övergrepp kommer till myndigheternas kännedom, men så länge biktens hemlighet är absolut är det inget kyrkan kan garantera. Och det kan dagens samhälle inte acceptera.

Någon riktigt god lösning på hur insynen skall öka har ännu inte presenterats. Ett förslag är att sex med barn under 16 år alltid skall klassas som ett grovt brott, vilket skulle tvinga prästen att göra en anmälan. Ett annat är ta bort det undantag barnskyddslagen i dagsläget ger bikt och själavård.
Det vore bra om kyrkan själv kan komma med förslag på hur biktens spelregler skall se ut i framtiden.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax