Rätt fakta en bra början
Debatten om lärarbehörigheten har havererat. Den saknar både fakta och insikt.
Den åländska samhällsdebatten förtjänar bättre, framför allt med tanke på ämnet: utbildning.
Vi kan börja med begreppet veckotimme. Den som tillskansat sig den svenska lärarutbildningen kan komplettera med ett lämplighetsprov (vars innehåll inte ännu är fastställt) eller en anpassningsperiod på 10 veckotimmar under ett läsår för att bli behörig på Åland.
En veckotimme innebär att hålla en lektion per vecka under ett läseår. Läsåret består av 38 veckor. En lektion beräknas för läraren kräva en arbetsinsats på 1,5 timme, med för- och efterarbete inkluderat.
10 veckotimmar betyder alltså 15 timmars jobb per vecka. Med 38 veckor på ett skolår blir det 570 timmar.
Det motsvarar på ett ungefär 20 studiepoäng/högskolepoäng (en poäng kräver ungefär 27 timmars arbete, 20 poäng blir cirka 540 timmars arbete).
Beräkningarna är schematiska.
Även den utan pedagogisk utbildning kan inse att debatten vunnit på att undervisningsminister Tony Asumaa (Lib) eller tjänstemännen – eller för den delen kritikerna – presenterat vad begreppet veckotimme betyder.
När Tony Asumaa försvarade tjänstemannabeslutet på lantrådets pressträff förra veckan (och efteråt fick följdfrågor per telefon), gjorde han det – vad det verkar i alla fall – utan kunskap om vad en veckotimme är. Man borde kunna kräva mer av en minister.
Vidare till själva nivån på kompletteringskraven för att bli behörig klasslärare på Åland.
Åland är, på grund av sitt läge, beroende av lärare från både Finland och Sverige. Det får vi leva med och anpassa oss till. En del av det är att konstatera att Åland inte kan ändra på upplägget av den svenska utbildningen – där man har en utbildning för lärare för förskola till årskurs 3 och en annan för årskurs 4 till 6.
Det går inte, på grund av sunt förnuft och EU-direktiv, att ge svenskutbildade lärare mer behörighet här än de har i Sverige.
Åland kan däremot, tack vare sin självstyrelse, själv bestämma över vilka krav på komplettering man går in för. Det ska man utnyttja, det har oppositionen helt rätt i. Det har landskapet också gjort. Landskapet har valt en väg som faktiskt är rätt lindrig.
En lärare med förskola–åk 3-utbildning som vill komplettera för att utbilda åk 4–6 i Sverige krävs på studier som omfattar 60 högskolepoäng. Kraven för komplettering för behörighet i övriga Finland är än mer omfattande.
Det finns tydliga skillnader mellan den finländska och svenska lärarutbildningen, i längd, struktur och utgångspunkt. Det här enligt finländska professorer, som Nya Åland pratat med, varav en evaluerat den svenska lärarutbildningen. Det finns också tydliga skillnader i resultat, exempel: Pisa.
Finland har en erkänt god skola. En av faktorerna är en bra, enhetlig, välsedd utbildning med stort söktryck. Det bidrar till god kvalitet.
Den finländska utbildningen är forskningsbaserad och har ett system med övningsskolor. Det betyder att det är forskare som utbildar lärarna och att studerande måste anta ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt. Här finns en skillnad till utbildningen i Sverige.
En annan faktor , som har med den svenska uppdelningen i två olika utbildningar (förskola–åk 3 och åk 4–6) att göra. En rätt stor del av lärarstudierna består av ämnesstudier och ämnesdidaktiska studier. Man lär sig alltså den kunskap man ska lära ut samt även hur man lär ut den.
Om man, exempelvis, har behörighet för förskola–årskurs 3 i Sverige, men vill undervisa i årskurs 4–6 på Åland. Då är det väl naturligt att man på något vis ska tillägna sig den ämneskunskap och den ämnesdidaktiska kunskapen som behövs?
Självstyrelse ger oss viss frihet, vi ska inte använda den friheten till att skapa sämre förutsättningar för våra skolbarn. Vi ska använda den till att skapa så bra förutsättningar som möjligt.
Fotnot: Artikeln som publicerades den 23 januari, där minister Tony Asumaa är källa för vad anpassningsperioden innebär, innehåller alltså felaktigheter. Anpassningsperioden räknas motsvara 20 studiepoäng.
